Aftonbladet – 22 maj 1867, sida 3

känner och vet, att hans operation uteslutande afser den opererades eget bästa, så är å andra sidan fysiologen medveten att hans operation afser hela mensklighetens, och hvarför icke äfven djurverldens. Och vu frågas billigt. hvilketdera ändamålet, som är förmer? Lägger hr Nordvall någon vigt derpå, att det opererade föremålet skall vara medvetet om operationens ändamål, så måste det medgifvas, att djuret icke kan vara det. Men då frågas äter, huru det kan vara en läkare lofligt att operera t. ex. på späda barn eller vissa sinnessjuka? I det excentriska England finnes en sekt benämnd Vegetarianer (som uteslutande lefva af vegetabilier), hvilka stå ganska nära Philozoerna (som omfatta djuren med en till dyrkan g:änsande ömhet). Jag veticke om hr Nordvall hyllar de förres åsigter i praktiken; men gör han icke det, äter han kött af slagtade djur, så måste han också in praxi bylla grundsatsen: ändamålet helgar medlen?. Och hvilket är det höga ändamål, för hvilket djuren i detta fall måste lida dödens qval? Svaret är lätt. Men hvad skulle man nu i allmänhet tänka om den, hvilken allt efter som det faller sig i fråga om samma sak använder såsom grundsats den ena gången resultatet helgar medlen och den andra ändamålet helgar medlen? Jo, efter vanlig logik ett af de tu: antingen har han svårt att hålla reda på sina grundesatser eller också anser han att ändamålet helgar medlen. Ur detta dilemma rädde sig den som kan. Då hr Nordvall i början af sin artikel yttrar: ?Hvad angår det till mig förelagda alternativet, att antingen återkalla eller bevisa hvad jag sagt, så nödgas jag föredraga det sednare, eburu jag, uppriktigt taladt, vida hellre skulle önskat, att de af hr Holmgren meddelade upplysningar tillåtit att välja det förra, så vill jag gerna tro, att han verkligen talat uppriktigt. Utan att inse af hvem han dertill kunnat nödgas — om icke af den anonyme insändare, som jag förut så illa tilltygat och med hvilken hr Nordvall synes punkt för punkt öfverensstämma i äsigter och tankegång — är det mig dock tydligt eit ingen, annat än i yttersta nöd, vili tillgripa ett sådant slags bevis, som det vi nyss granskat. Men om hr Nordvall också, liksom biskop Brask, skjutit derunder den lilla reservationen: Phärtill är jag nödd och tvungen?, så bör han dock finna, att detta likväl icke kan utgöra en tillräcklig ursäkt. Det torde äfvenledes ur hr Nordvalls artikel framgå, att det egentligen blott saknas honom någon upplysning i ämnet för att han med godt samvete skulle kunnat välja det bättre alternativet — sanningen. Jag skall söka närmare förklara mig. Med ledning af några yttranden i mina föregående artiklar söker hr Nordvall bestämma, hvilka fall af vivisektioner, som ligga utanför befogenhetens gräns. Dessa äro: 1) då man åsyftar att få besvarad en fråga, som antingen redan erhällit ett tillförlitligt svar eller utan våld och tortyr kan få ett sådant; 2) då vivisektionen afser att visa något, hvarom man genom beskrifning (med eller utan tillhjelp af planscher) kan erhålla en tillräckligt tydlig föreställning; 3) då vivisektionen afser en fråga, som ej för samhällets och mensklighetens intressen är af synnerlig vigt, eller ock en sådan, hvarpå utan väsentlig skada för dessa intressen kan anstå med svaret, tills detta möjligen sjelfmant erbjuder sig; samt 4) Om vivisektionen verkställes så, att den tillfogar offret häftigare eller mera långvariga smärtor, än eom nödvändigt erfordras.? Häruti kan man icke annat än i hufvudsaken instämma; men å andra sidan frågas hvartill det egentligen skall tjena att fingera fall, som i verkligheten icke förekomma? Hr Nordvall har tydligen gjort det i afsigt af såsom man säger: spika opp hin onde väggen för att sedan få piska honom?. et förefaller mig som hr Nordvalls åtgärd egentligen hade bort bestå uti att visa det de flesta vivisektioner kunna hänföras under någondera af de uppräknade kategorierna. Men detta har han undvikit och det af beoripliga skäl. I stället synes han helt behändigt hafva förutsatt detta såsom sjelfklart eller allmänt bekant. Då en vivisektion är i fråga att företagas för något ändamål, så bör man naturligen på förhand tillse, att den icke blifver hänförlig till någondera af de trenne första kategorierna ; under det den verkställes bör man, så godt mean förstår, söka undvika den fjerde kategorien. Hr Nordvall synes grunda sin beskyllning på den förestållningen att sådant icke iakttages; men han har icke bevisat det och kan det icke heller; ty denna hans föreställniog grundar sig hvarken på egen erfarenhet eller tillförlitliga auktoriteter utan blott på ingifvelsen af en uppjagad känsla och en grumlig fantasi. Eftersom vivisektioner nu äro tillåtliga, så skall väl dock någon afgöra när de böra företagas och huru de då skola utföras. Men åt hvilken; omdöme, urskilning och skicklighet skall detta öfverlåtas? Hr Nordvall anser icke fysiologerna kompetenta i detta fall, utan föreslår i stället att det borde öfverlåtas ät en ?vetenskaplig korporation? — men hvilken? ty sådana finnas ju många. Måhända skall hr Nordvall sjelf vilja vara en ledamot i en sådan korporation och derifrån utesluta alla fysiologer? I sin artikel gifver han vinkar, goda råd och föreskrifter, som gifva stöd åt en sådan föreställDing. Att hvarje menskligt verk, och således äfven fysiologernas, skall lida af vissa brister, är utan all fråga. Om jag det oaktadt ansett alla de vivisektioner berättigade, som företagas för vetenskapliga ändamäl, så kommer det sig deraf, att jag ställer vetenskapens ändamål högt och i jemnbredd med de intressen, för hvilka menniskan i allmänhet har rätt att begagna djurverlden såsom medel. Om jag uttalat denna sats Putan vidare inskränkning? så är det derföre, att jag tillika hyser tillräcklig aktning för fysiologerna för att hos dem icke förut sätta nigra sämre motiver och emedan jag tilltror dem — menskligen att tala — tillräcklig urskilniog vid säväl planläggningen som utförandet af en vivisektion, en urskilning som, i jemförelse med hr Nordvalls, mycket närmar sig fullkomligheten. . Det kan naturligtvis här icke vara meningen att uppräkna alla de vivisektioner, som blifvit utförda, och undersöka, huruvida de varit befogade eller icke, — sådant skulle möjligen tillkomma hr Nordvall, icke mig. Det borde vara temligen antagligt för en hvar, att fysiologerna sjelfva bättre än hr Nordvall äro i tillfälle att bedöma när och huru en vivisektion bör utföras. Om så icke är, så kunna vi ju anställa en undersökning derom, utan att behöfva för mycket ingä i enskildheter, som sgarnoli för allmänhaten ekulla varva frättanda