Aftonbladet – 22 maj 1867, sida 3

gande fall, sa anse vi att der! Heger er uppmaning för andra chefer att förekomma dylika oskick, i fall de inom deras embets. verk inrotat sig. Om vivisektioner. (Genmäle.) Mången, som läst mina under ofvanstå. ende rubrik i Aftonbladet införda artiklar, gladdes säkerligen, liksom jag, derötver, att ett yttrande i detta ämne frän hr Nordvalis sida till sist blef synligt. Men säkerligen har också mången, liksom jag, funnit sig bedragen i sin väntan och med en viss öfverrasknivg läst hr Nordvalls genmäle? — och detta af dubbel anledning. För min del hade jag trott, att hr Nordvells handske af förseelse hade råkat att falla på fysiologernas mark. Jag gjorde honom höfligt uppmärksam derpä och bjöd honom komma att taga den åter utan lösen. Men ou förklarar hav, att den var med afsigt kastad — och detta var den ena öfverraskningen. Den andra var det oväntade sätt, hvarpå hr Nordvall söker föra sin bevisning. Då en samvetsgrann och rättänkande man inlåter sig i en diskussion af en vigtig fråga, väntar man sig utan t(vifvel, att han gör det i första rummet för sanningens skull. Af en man med bildning väntar man sig tillika, ett han först och främst gjort sig reda för, hvarom fråga är, att han vaktar sig för lösa beskyllningar och stöder sina päståenden på objektiva grunder. Särskildt väntar man sig dessutom af en lärare i filosofi en viss klarhet och säkerhet i allmänna grundsatser och någon följdriktighet i tankegängen. När det nu bör vara utom allt tvifvel, att detta mäste träffa in på hr Nordvall, så är det med ledsoad jag måste tillstå, att jag äfven denna gävg råkat ut för det missödet att efter genomläsningen af hans ord sväfva i ovisshet om, huruvida de äro på allvar menade eller icke. Om jag under sådana omständigheter funnit det motbjudande att ingå i ett svaromål och länge tvekat, buruvida jag borde göra det eller icke, så kan detta icke förundra någon. Då emellertid ämnet är af vigt och min tystnad af någon skulle kunna misstydas, så har jag ansett det vara min pligt att antaga hr Nordvalls utmaning. Om jag dröjt med svar, så är det icke emedan jag batt svårt att finna invändningar, utan tvärtom för att bland det myckna, som kunnat sägas, inskränka mig till det vigtigaste. Enhvar, som läst hr Nordvalls artikel, torde väl kunna inse, att det icke varit en lätt uppgift att i densamma finna den egentliga kärnan och jag är icke säker att hafva lyckats deri. Ett är dock till en början säkert: Hr Nordvall har lofvat att i sin artikel bevisa sin rätt att gifva de flesta? vivisektioner benämningen skändligheter, som fåfängt söka gömsle och försvar under vetenskapens täckmantel, Lika säkert är att han icke förmått hälla detta löfte. Enligt mitt förmenande mäste han nemligen lör detta ändamål uppvisa, att för vivisektionerna ett annat motiv, än det uppgifna, ligger till grund, men detta har icke skett. Det visar sig vidare på somliga ställen i hr Nordvalls artikel att vi äro ense i en punkt, den nemligen att vivisektioner för vetenskapliga ändamål äro berättigade — han stöder till och med sitt bevis på min sats, att Pvivisektioner äro ett nödvändigt ondt? — detsamma gäller äfven gränserna för deras befogenhet. På andra ställen äro vi deremot i sistnämnda hänseende af stridiga meningar och det torde vara der som den egentliga tvisten rör sig. Såvidt jag kunnat förstå ligger hr Nordvalls trosbekännelse i detta afseende i korthet uttryckt i följande yttrande: Huru många bland alla dessa? (— de under tidernas lopp utförda vivisektionerna —) är det, som vetenskapen oundgängligen kräft och som hon ej utan skada för samhällets och mensklighetens intressen kunnat undvara? Af hela antalet äro de likväl de enda som varit berättigade.? Härmed skulle nu råmärkenpa vara uppdragna kring de berättigade vivisektionerna. Alla som falla derutom sku le vara Poförsvarliga? ; ergo äro de flesta vivisektioner skändligheter?! Dermed skulle det utlofvade beviset vara lemnadt. Först och främst är härvid att anmärka att, äfven om hr Nordvalls gräns vore riktigt uppdragen, så skulle icke ett så stort antal vivisektioner falla utanför densamma som han tror. Men gränsen sjelf är oriktigt uppdragen och detta i dubbelt afseende. Det citerade yttrandet skall nemligen vara en följdriktigt dragen slutsats ur några yttranden i mina föregående artiklar; men huru har detta tillgått? Jo! vid slutsatsens dragande hafva mina yttranden kommit att underordnas under en annan grundsats än den jag för desamma användt — och deruti ligger den ena oriktigheten. Vidare är sjelfva den i stället använda grundsatsen uppenbarligen falsk. Af hr Nordvalls ord synes nemligen, att han vill belägga alla de vivisektioner med namnet skävdligheter?, hvilka icke ledt till ett för samhället och menskligheten påtagligt gagnande resultat, vore de än företagna i denna afsigt, men misslyckats. Han bedömer således en handlings moraliska halt efter resultatet icke efter motivet. Men en såden filosofi är enligt min tanke farlig och jag trodde icke att hr Nordvall skulle vilja slå sig till riddare derför. Jag antager att det icke varit hans allvarliga mening; ty derna filosofi är lyckeökarens, hvilken resonnerar ungefär så: misslyckas jag, så blir jag hängd, men lyckas jag, så kan jag bli en rik och ärad man. Hr Nordvalls yttrande röjer tillika ett fullständigt förbiseende af den experimenterande forskningens, verkliga natur. I sjelfva ordet experiment (på svenska försök) ligger ju tydligen, att:man icke på förhand kan veta, om det skall lyckas. Man kan sålunda, då man går att utföra en vivisektion, omöjligen på förhand veta, om man ämnar begå en skändlighet? eller göra en god gerning. Detta visar redan haltlösheten hos hr Nordvalls princip. Föreställom oss en vivisektion, på hvilken man såväl vid planläggningen som vid utförandet användt all möjlig sorgfällighet, alla upptänkliga försigtighetsmått, men som det oaktadt misslyckas genom en tillfällighet, omöjlig att förutse. Man anställer den för andra gången, lyckas och vinner ett för samhället och menskligheten gagnande resultat. Samma handling var då första gången en sköndlighet? och den andra gången berättigad ! . vad mig beträffar, så bor jeg öfverallt, der jag yttrat mig öfver vivitektionernas tillåtlighet, fasthållit den grirdsatsen, att gränsen för deras befogenhet bör bestämmas efter syftet, eftersom ju ändock medlet får