Aftonbladet – 22 maj 1867, sida 2

Han gick rakt fram till sin gäldenär, Denne inbjöd honom med en rörelse af handen att sätta sig, och sade: ?Min bäste baron Kirschmark, jag har bedt er att komma till mig...7 Den andre afbröt honom med orden: Hvar äro penningarne?? Om jag hade penningar, skulle de vara hos er, och ni skulle icke vara här. Progentare-bankiren ryckte på axlarne och brummeade i den mest förolämpande ton: Inga penningar! Hvarför skulle jag då komma? Ni kännar mig då inte.? Jo. Jag kände er till ryktet?, svarade herr Bergeret så lugnt han förmådde, eme. dan nödvändigheten tvingade honom att ödmjuka sig inför denne föraktlige varelse; Pman säger mycket ondt om er. Man påstår att ni aldrig beviljat ett anstånd, en ynnest; att ni aldrig haft medlidande med någon, och att ni hellre skulle låta alla edra gäldenärer dö af hunger än förlora en centime.? Kirschmark brast ut i ett rått skratt. ?Ni kallar detta ondt, ni? — Man ljuger icke på mig, man säger sannt! Herr Bergeret kände en frossa genomila sina ådror; han tänkte på sin hustzu och sin dotter samt fortfor: ?Jag har icke velat tro alla dessa beskyllningar. Det är möjligt att ni skulle visa er hård mot personer af tvifvelaktig karakter och som icke visa god vilja ati Petela sina skulder, men mot en hederlig man, som drabbats al en otrolig motgång... Hederliga karlar äro de som betala?, sade bankiren i sin skarpaste ton. Ni måste hafva något undseende, något medlidande, helst då denne man har en hustru, ett barn.? En hustru... ett... Hvad har jag med allt det der att beställa?? svarade bönkiren med