Aftonbladet – 22 maj 1867, sida 2

STOCKHOLM den 22 Maj. Kommunalt. Då de nya kommunalförfattningarne år 1862 utfärdades, mottogos desamma i allmänhet med belåtenhet, och det missnöje, som sedan mer och mer framträdt i fråga om beräknandet af rösträttigheten i kommunalan elägenheter, har, om vi ej misstaga oss, låtit andra anmärkningar emot dessa författningar temligen mycket lemnas å sido. Vid en närmare grauskning af desamma, torde dock åtskilligt finnas att erinra och detta icke minst vid den sednast utkomna, den om kommunalstyrelsen i Stockholm af den 23 Maj 1862. Redan det att en sådan författning någonsin utfärdats var väl ett fel, ty icke fanns något giltigt skäl, hvarför icke den lagstiftning, som dugde att tillämpas för öfriga städer i riket, också skulle passat för Stockholm. Den som här: om hyser nägra tvilvelsmål, torde finna dem skingrada vid genomläsning af författningarne. Det visar sig dervid att den hufvudsakliga skilnaden går ut på, att åt öf verståthållaren söka bevara ev särskild ställning i förhållande till kommunalrepresentationen, och att i densamma lemna platsen öppen för så många af kommunens löntagare, som möjligt. Regeringen, som några månader förut gifvit alla andra städers stadsfullmäktige rätt att sjelfva välja sina ordförande, och sälunda antagit att härtill lämpliga personer skulle i öfriga städer finnas och att deras stadsfullmäktige skulle veta att uppsöka dem, fann ett dylikt antagande alltför djerft, då det gällde huf vudstaden. Här kunde man ej anförtro åt stadsfullmäktige att välja ordfö rande, utan öfverståthållaren gjordes till sjelfskrifven ordförande. Och då andra städer befriats från möjligheten att få en mängd af sina egna löntagare till kommunalrepresentanter, genom bestämdt förbud för, utom andra, ?magistratspersoner, tjenstemän och hetjente vid magistraten? att vara stadsfullmäktige, uteslöts detta förbud i kommunalförfattningen för Stockholm. En K. M:ts förtroendeembetsman till ordförande och kommunens egna löntagare till stadsfullmäktige, dessa voro de förmåner regeringen alltså fann hufvudstaden böra, till skilnad från andra rikets städer, i sin kommunalrepresentation åtnjuta. Hvad förstnämnda förmån beträffar, visade åtskilliga tecken, att stadsfullmäktige sjelfva ej funno sig rätt smickrade deraf. Ty när förslag till instruktioner för nämnderna skulle uppgöras, lyckades det ej genomdrifva, att ötverståthållaren skulle föreslås till ordförande äfven i dessa, utan fullmäktiges förslag gick ut på, att nämnderna skulle sjelfva välja ordförande och uteslöt derjemte polismästaren från ifrågasatt ledamotskap i fattigvårdsoch sundhetsnämnderna. För vår frisinnade regering var dock detta för mycket. Emot stadsfullmäktiges uttalade åsigt, insattes genom K. M:ts beslut öfverståthållaren till ordförande i hvar och en af nämnderna, liksom polismästaren insattes både i sundhetsoch fattigvärdsnämnderna. Då regeringen sålunda genom sina beslut förklarat, att inom hufvudstaden, undantagsvis från öfriga rikets städer, icke finnes vare sig hos individerna nog duglighet att kunna till det allmännas nytta fylla ordförandebefattningarne hos stadsfullmäktige och deras nämnder, eller ock hos fullmäktige ej ncg förmåga, att till dessa platser välja företrädesvis dugliga personer, samt regeringen, till afhjelpande häraf, ej sett annan utväg, än att med alla dessa ordförandebefattningar belasta en embetsman, som, ty förutan, torde hafva nog att sköta, måste väl förutsättas, att det allmänna skulle vinna åtminstone någon fördel af den föga hedrande olikhet i behandling, som blef Stockholm mot andra rikets städer till del. Om vinu söka att så mycket som möjligt inskränka anspråken på allmän nytta af undantagsstadgandet för Stockholm, kan det d ck ej gerna sättas ringare, än att, med en i ärendenas behandling så sakkunnig och erfaren ordförande, som en öfverståthållare måste vara, hufvudstadens kommunalmyndigheter sku!le komma att utmärka sig, om ej för annat, för en så laggrann och formenlig behandling af ärendena, att de härutinnan kunde utgöra ett exempel för ötriga kommuner. Onekligen hade detta varit någon ersättning för den rättighet som beröfvats kommunen. Huru pass den kommit hufvudstaden till godo, derom tala exempel bäst och vi vilja förtälja ett. Den 13 Juni 1866 förehades hos Stockholms stadsfullmäktige ett utlåtande af beredningsutskottet, deruti detta hemställt, att fullmäktige måtte besluta, dels att för stadens räkning inköpa några tomter, i enlighet med redan uppgjordt kontrakt, samt bemyndiga drätselnämndens första afdelning att, å stadens vägnar, kö, et afsluta och de derför erforderliga medel på lämpligaste sätt anskaffa; dels att hos K. M:t anhäila om rättighet för staden att expropriera vissa andra tomter. Efter öfverläggniog anställdes votering, dervid 41 röstade för bifall till förslaget och 39 förkastade det. Ordföranden, öfverståthållaren, hvilken det efter författningen åligger, att tillkännagifva huru beslut hos fullmäktige utfallit, en skyldighet, hvilken icke lärer gälla mindre, då beslutet fattas genom votering, än då det sker genom jaoch nej-rop i klump, fann för godt att endast upprepa de röstetal, som fallit för ja eller nej, hvarpå, utan all erinran från den med rättighet till deltagande i öfverläggningen utrustade ordföranden, stadsfullmäktige förklarade, att två tredj delars pluralitet erfordrats för beslutet och att således afslagsmeningen vore fullmäktiges besut. Denna åtgärd öfverklagades såsom obehörig, och blet af öfverståthållareembetet undanröjd, med förklarande att stadsfullmäktiges med 41 röster mot 39 i frågan fattade beslut skulle lända till efterrättelse, hvarefter detta öfverståthållareembetets beslut af K. M:t lemnades oförändradt. Det tydliga resultatet af den långa tvisten var således, att stadsfullmäktiges med A1 röster fattade beslut skulle lända till efterrättelse. Detta hade både öfverståthållareembetet och K. M:t förklarat. Hvad kunde då vara enklare och rättare, än att K. M:ts beslut delgafs drätselnämndens första afdelning, som genom det till efterrättelse ländande beslutet var bemyndigad att afsluta köpet, och att beredningsutskottet, som expedierar stadsfullmäktiges skrifvelser, besörjde en underd. anhållan om rätt till expropriation? Huru har deremot saken blifvit behandlad? Jo så, att beredningsutskottet afgifvit ett utlåtande med hemställan? till stadsfullmäktige, att besluta hvad K. M:t genom dess utslag lörklarat redan vara beslutadt. Och, liksom för att sätta kronan på verket, begagnade sig stadsfullmäktige af formen för beredningsutskottets hemställan, på det sätt, att de helt enkelt afslogo den: samma, sålunda förklarande, att det beslut, som ölverståthållareembetet och K. M:t stadgat skola lända till efterrättelse, icke kom: me att lända till efterrättelse. Vi erinra särskildt, att vi här ej i den