Aftonbladet – 22 maj 1867, sida 2

Herr Bergeret reste sig upp, såsom drifven af en fjeder, och ställde sig framfrö dörren yttrande: Ödmjuka dig, du, inför en sådan usling! Jag förbjuder dig det! En skurk, som tror allt vara tillåtet för hans rikedom! Han respekterar hvarken dygden eller olyckan! Jag förbjuder dig att uppsöka honom! Jag förbjuder dig det!? Louise sänkte hufvudet till tecken af lydnad. Något Jugnare fortfor derpå hennes man: ?Jag har föröfrigt sökt att träffa honom. Han lät svara mig att det icke gagnade till något. Omsider besluten att göra ett sista försök med denna obevekliga natur, skickade jag honom en biljett af följande innehåll : Jag väntar er hos mig, klockan tre. Det är nödvändigt att jag träffar er. Af detta samtal kan resultatet blifva min räddning oeh betalning af min skuld. Detta sista ord skall kanske förmå honom att komma. Kloekan är nära tre! Jag väntar honom.? Och hvad skall du föreslå honom? 8e här mitt förslag...? I detsamma den olyeklige köpmannen skulle säga sin hustru hvad han ämnade erbjuda sin hårde fordringsegare, anmälde en betjent denne sednare. err Bergeret gaf befallning att införa honom. Trots hustruns böner att få vara närvarande vid detta yitersta samtal, tillsade han deremot henne att afvakta utgången hos deras dotter, med en förmaning att icke återkomma förrän han kallade henne. ) Vid utgåendet mötte fru Bergeret en liten ndersättsig person, ful, simpel, finnig, hvilken vid hennes åsyn gjorde en omärklig belsning och vidrörde sin hatt med handen. Det var Jacob Kirschmark.