Aftonbladet – 22 maj 1867, sida 2

kunnat åvägabringas, än hvad som här skett under öfverståthällarens och ordförandens hos stadsfullmäktige och samtlige deras nämnder inseende. Det är hvarken mer eller mindre, än att hufvudstadens högsta kommunalmyndighet tilltrott sig att vägra lydnad för ett lagakraftvunnet beslut. Så, som regeringen ordnat Stockholms kommunalförhällanden är det dock ännu något mera. Det är verkställande maktens högste representant inom kommunen, som hos bered: ningsutskottet deltagit i det förelag som möjligtgjort en dylik utgång, och det är han, som framställt proposition derpå, att K. M:ts beslut skulle kunna lemnas å sido. Kan väl en skarpare förkastelsedom gifvas öfver regeringens åtgärd, att intvinga öfverståthållaren i hufvudstadens kommunalförvaltn ng, än den skickelsen nu gifvit, då den låtit honom, hvars embetspligt det är att till ofelbar verkställighet befordra myndigheternas lagakraftegande beslut, sjelf göra proposition på och med klubbslag fästa beslut derom, att hans eget och K. M:ts utslag skulle af dem det ålåg att ställa sig desamma till efterrättelse, i stället — vräkas? Och hvilken vinst tror man sig kunna skörda af öfverståthållarens deltagande i kommunalmyndigheternas förhandlingar, då följderna faktiskt visa sig sådana, attöfverstäthållaren, atan erinran, proponerar beslut, som öfverståthållareembetet sedan förklarar olagliga. Icke vinna stadsfullmäktige på ett dylikt ordförandeskap, och hvad öfverståthållareembetet vinner, icke är det anseende. ,