Aftonbladet – 18 maj 1867, sida 3

Nad Dn ull tidskr an äfven giort sig bekant; men vi lemna här mnaturforskaren, skogsmannen, litteratören, för att blott hålla oss till samlaren och den geniale förtäljaren af folksagorna. Ett sl!deles eget och utomordentligt lyckligt grepp sf Asbjörnsen är, att han i Huldre-Eventyren företog sig att lemna icke blott sägnerna, sagorna, skrocken o. s. v. fristående, utan också deras mise en-scene. Lösegjorda från siva förutsättningar, skogsensamheten, bergen, elfyarna, sjöarna, kunna i allmänhet sägnerna icke annat än förefalla menivgslösa, enfaldiga; ja, knappt undgå att blifva behäftade med ledsemhet. Men den sägen, som läst på kammaren är fadd, sedan trycksvärtan tagit den om händer erhåller en pattstånden smak, är icke den samma vid kolmilan om höstqvällen, då mörkret och skogen liksom bära vittne för den! — Acbjörnsen icke allenast berättar en sägen, hen liksom Jemner hela dess genesis och tager dervid till hjelp natur, ärstider, ett belt galleri af genialt individualiserade menniskor, allt på ett sätt som för råder v er än en samlare och antecknare — en verklig poesi. ?Men, frågar man, — säger dr C. Rosenberg i en uppsats i Dansk Maanedsskrift, 1867: Heft, 1 — hafva vi då verkligen i dessa samlingar äfventyr, sagor och hvad de eljest innehålla, oförändrade, sådana de lydt i :olkets mun? Hafva icke berättelserna undergätt en förvandling genom att genom semlarves och äterförtäljarenas hutveden och h r? Att döma algörande härom är ju omöjligt, med mindre men kan få tillfälle till att höra några af äfventyren berättade efter lefvande tradition. Meninre ekäl kunna likväl också betyda något i ett gädant fall. Asbjörnsen betecknar sjelf alltid sitt arbete endast som samlarens och återberättarens, den trogne och noggranne ätergifvarens, som aktar sig för att tillägga något euda drag, någon utmålande beskrif ning, någon vändning, som icke har hemul i folkets eget sätt att förtälja. Intet berättigar till att förutsätta, att ej detta är fullkomligt sannt. Det råder i stlen en mnaivetet, en genomskinlighet, en helgjutenhet, en frihet från all reflektion, fom endast kunna tänkas vunna dermed, att berättarne mel full hängifenbet till sin uppgift å era sidan glömt sig sjelfva och uppgätt i folket, under det de nedekrefvo, hvad detia dikterade, och å den andra sidan heft nog kritiskt och skarpt öra för det egendomliga, så att de kunnat undanrödja allt som icke hörde till. Genom denna framställningens trohet få de omtalade folkdiktvingarne ett vetenskapligt, etnologiskt och kulturhistoriskt värde, som de mest lysande omdiktninger icke kunna ega. Hvilket intresse får t. ex. icke den kostliga omcGiktvingen af fabeln om Hemråttan och fjellråttan?, der katten uppträder som fogde, när man vet att den är ef folklig tillverknivg, framför om den vore af författarens egeu uppfinr Men derpå bero också berätteisernas fägring, den poetiska friskheten och lifligheten, barneenfalden, den enhet och hållnivg i stilen, som så förunderligt veserqvieka derföre att man dervid känner sig så trygg som under njutningen af sjelfva naturens skönhet, känner fast botten under sig, en klippgrund, som stått sedan folkets första dager. En mycket betydlig poetiek framställniogsgäfve bar i dessa arbeten trädt i granskningens tjenst på ett område, der granskningen alldeles ej kan umbära der, men der den mycket lätt kan komma att göra granskningen stort afbräck, då nemligen, när den vill slå sig lös och gå på egen hand.? Från ett håll, som måste vara alldeles oväntadt, erinra vi oss ett intyg för riktigheten ar Asbjörnsens sätt att ätergifva icke blott kontenta af sagorna, utan-dessa sjelfva konkret utfyllda, med all den färgläggning hvaraf de äro mäktiga och som de vanligtvis ega hos folket. Vi kunna icke neka oss att anföra detta intyg — af ingen mindie än den gamle Carl Gustaf Tessin. 2) I första ucgdomen märkte jag hos Hans Kongl. Höghet, att blotta föreläsningar af fabler gjorde på honom ringa intryck, men när jag dem många gänger förtäljde och dernti inmängde folk och saker, som honom värmast och mest bekanta och angenäma voro, fägnade honom sådant hjerieligen. Han bad mig ofta tre å 4 morgnar ä rad förtälja ett och det samma; och när jag anlingen någon omständighet bortglömde, eller tillade, märkte hen sådant genast, och föll mig i talet.? ?Fabeln om Stadsoch Lands-Rottan häflade ej särdeles i början; men när jag började tillägga huru den ena och den andra var utputsad, huru stadsrottan klandrade landrouwan på stadsvis, huru de smygde sig in i en eller annan af hoffröknarnes rum, rummens bes ing, huru de arma rottorna jupo fara att förråda sig då de prustade af puder; jungfrurs och pigors förbällande och stök då deras fröknar voro ute; rottornas nd och patrouille gerom kök, skofferi och illare, huru der var städadt, hvad mat och drick de der anträffade, huru de, liksom prinsen, grinade åt ena rätten, och åto med begärlighet af den andra, deras försigtighet emot hundar och kattor, deras åtskilliga samtal och omdömen om hvad de sågo och hörde med flera barnsligheter, då fann jeg, att eftertanken var så spänd, att Hans Kongl. Höghet ej ens kom ihog dess frukost; ty frukosttimmen var gemenligen fabeltimmen ; allt häftade, både beskrifning och tillämpning, ty ingen omständighet var så ringa, att jag ej derutur drug någon sedolära och undervisning.? e med Tessins efterföljande aga af Asbjörnsen (ur Juletreet): Hasråttan och fjällråttan. Det var en gång en husråtta och en fjällråtta, som möttes i ett skogsbryn; der satt fjällråttan bland hasselbuskarne och plockade nötter. Gud signe arbetet,; sade husråttan, skalljag räffa på slägt här, så långt ut i bygden ? sade hon. Det var så det, sade fjällråttan. Du samlar nötter du och drager till bot, sade husråttan. Det är jag tvungen till, om vi skola ha något att lefva af, sade fjällråttan. Klasen är stor och nöten är full i år, så att det kan göra en mon i en tom mage, sade husråttan. Det är väl det?, sade fjällråttan och talade om, att hon lefde godt och hade det bra. Husråttan menade tro på, att hon hade det bättre, men fjällråttan stod vid sitt och sade, att det var ingenstädes så bra som i skogen och på fjället, och hon sjelf hade det bäst. Husråttan sade, att hon hade det bäst, och detta kunde de icke bli sams om. Till slut lofvade de att komma till hvarandra om julen, så att de finge se och smaka hvilken som hade bäst. Husräåttan var den, som först skulle fara på julkalas. Hon for genom skog och djupa dalar, ty fastän fjällråttan flyttat ned till vintern, var vä gen både lång och brant; det bar uppföre och snön var djup och lös, så att hon blef både trött och hungrig, innan hon kom fram. ?Nu skall det bli godt att få mat, tänkte hon, 4 hdb kom iram. Fjälkåttan hate krafsat hop ; bra nog; der fanns nötkärnor och stensöta oci andra slags rötter och mycket avnat godt, som växer i skog och mark, och det hade hon i ett hål, Jängt nere i jorden, så att det icke frös, och nära intill var ett källsprång, som var öppet hela !) Utom de ofvan anförda må nämnas: Norske Folke-Eventyr, fortalte af P. Chr. Asbjörnsen og Jörgen Moe. 3:e Udgave. Christiania 1866. (Första upplagan utkom )Norske Huldre Eventyr oa Folkesagn, fortalte af P Chr Ascghiärngsen A1A-cstae Samling Ohvis