Aftonbladet – 18 maj 1867, sida 3

Tanns, och de ato bade godt och väl, men husråttan tyckte att det icke var mer än nödtorft. ?Med detta kan man lifntra sig, men icke Er det rågot rart, icke. Nu måste du vara så snä!l och komma till mig och smaka, huru vi ha det!? Lad hon. Ja, det skul!e fjällråttan, och det dröjde inte länge förrän hon kom. Då hade husråttan samlat ihop utaf all den julekost, som kärringen hade spillt medan hon gick och var drucken i julhelgen: der fanns ostsmulor, smörklickar och talg och kringelsmulor och tunnbröd och mycket annat godt. I spillfatet under tunntappen hade hon dricksle nog, och hela stugan var full med alla slags godmat. I Despisade och lefde godt och det var nära på ingen botten i fjällråttan, ty slik traktering hade hon aldrig smakat. Och så blef hon törstig, för maten var för stark och fet, sade hon, och så måste hon dricka en gång. Det är icke långt efter ölet, här skola vi drieka?, sade husråttan och sprang upp på kanten af spillfatet och drack sig otörstig; men hon drack icke heller mera, ty hon kände till julölet och visste att det var starkt. Men fjällråttan tyckte att det var ett härligt dricka, ty hon hade aldrig smakat annat än vatten; hon tog den ena supen efter den andra och hon tälde icke vid starkt dricka, utan så blef hon drucken, innan hon TI kom ned af fatet, och så blef hon yr i mössan och det slog i fötterna, så att hon tog sig till att ränna och springa från den ena öltunnan upp å den andra, och till att dansa och tumla på yllorna bland koppar och krus och att låta och pipa, som hon varit både full och galen. Du skall väl icke bära dig åt, som om du vore kommen från berget i dag, sade husråttan; gör icke sådant väsen och håll icke sådant lefverne; vi ha så sträng fogde här, sade hon. Fjällråttan sade, au hon brydde sig hva.ken om fogde eller fant. Men katten satt på källarluckan och lurade och hörde både pratet och stojet. I detsamma hustrun skulle ned och tappa i en ölstånka och hon lyfte på luckan, smet katten ner i källaren och slog klorna i fjällrättan; det blef annan dans det. Husråttan smet in i hålet sitt och satt trygg och såg på, och fjällråttan blef nykter med ens, då hon kände kattklorna. Aj, kära fogde, aj min fogde, var nådig och skona mitt lif, så skall jag tala om en saga för dig?, sade hon. ?Fram med den då! sade katten. ?Det var en gång två små råttor, sade fjällråttan och pep så långsamt och ömkligt, ty hon ville draga ut det så långt hon kunde. Så voro de icke ensamma, sade katten, både kort och tvärt. Så hade vi en stek, som vi skulle steka åt Oss. Så svulten I icke! sade katten. Så satte vi ut den på taket, så att den skulle svala sig bra, sade fjällråttan. Så brände du dig icke, sade katten. ?Så kommo räfven och kråkan och togo den och åto upp den, sade fjällrättan. Så äter jag upp dig! sade katten. Men i detsamma skrällde kärringen igen källarluckan, så att katten blef rädd och släppte tag. Och vips var fjällråttan uppe i hålet till husråttan; derifrån var en gång ut i snön, och fjällråttan var inte sen att ge sig på hemvägen. Detta kallar du att ha bra och säger att du lefver bäst? sade hon till husråttan. Gud bevare mig då för en sådan stor gård och en sådan hök till fogde; det var ju med nöd jag slapp undan med lifvet.? Vi ha i börjen till denna anmälan yttrat oss på ett sätt, som om Asbjörnsens berättelser vore svenska. Verkligen har också ingenting så öfrertygat oss om de två bröårafolkens, icke siägtskap, uten väsentliga identitet, som just dessa förtäljningar. Af alla skildringar ur vårt folklif vi ega, finnes ingen enda, som är så mycket svensk, gom just Asbjörnsens skildringar ur det norska. Det finnes icke en figur, som ej kunde tillhöra vgs, bland samtliga dessa HuldreEventyr; ingen naturskildring, att icke ett svenskt landskap kunde inspirera en aildeles likartad: icke något drag, som i minsta mån förefaller den främmande, som umgätts med vårt eget folk. I Jägareförbundets nya Tidekrift, Arg. 1: h. 1. finnes intagen en försveoskniog af en En Tiurleg i Holleia (ur Huldre-Eveniyr), hvilken således haft en stor publik på denna sidan Kölen; och allt hvad anmälaren förnummit om det intryck denna skildring gjort, öfverensstämmer derom, att man könt sig alldeles svenskt förtrogen med den stämning, som genomgår henne, menniskorna der såväl som naturen. Och hvad sjelfva sagoföredraget angår, så är det tusen gånger mera verkligt svenskt ön allt hvad vi i den vägen frambragt. I företalet till Norske Folkeeventyr har Jörgen Moe en anmärkning, som många gånger gjort oss ledsna, helst den så ofta — senast at d:r Rosenberg i ofvan omtalade uppsats — upprepas som grundad. J. Mae tror nemligen, att den förskrufvade diktion, som genomgår en på 1840-talet hos oss utkommen samlivg af svenska segor, verkligen återgitver vårt folks sätt att bevätta. Svenskarne skulle alitså tala ungefär som hjeltarne i gamla spanska romaner! Kunde dessa rader bidraga till afskaffavdet af en så orimlig mening, vore det oss mycket kärt. Kärt vore det oss också, om man här och der i värt land möjligen af denna anmälan föranleddes att göra bekantskap med Asbjörnsen och den riktning han representerar. Språket bör icke ens för den beqvämaste läsare kunna lägga hinder i vägen, helst som nu utkomva band af Huldre-Eventyren är försedt med en lista ordförklaringar. — Prosa, förnuft och snusförnuft ha vi haft tillräckligt nu hela långa tiden: må vi då också lyssna något till ljuden af fantasiens förfriskande, spelande källsprång. Fara värdt är att vi eljest i längden blitva dumma, mista förmågen af uppfinning, af initiativ, och braskna tillP. En man, som säkerligen aldrig någon beskylt för att vara en fantasimenniska? i den mindre goda betydelse detta uttryck har, geografen Ritter 3) yttrar om inbilloingskraften följande, hvarmed vi sluta dessa anteckningar, likväl utan att till alla delar instämma: Jag har reden förut ofta tänkt öfver fentasiens inflytelse på det menskliga lifvet; men aldrig har det blifvit mig så klart som ou, att hon behöfver sin egna bildning, och att derna fantasiens bildning är lika nödvändig och för mennuiskans timliga och eviga väl måhända ännu vigtigare, än sedlig och religiös bildning. Hon iår icke alldeles icke blott behandlas negativt, genom att blott återhållande försämras mera än förbättras ; hon mäste såsom det egentligen producerande hos menniskan erhålla en verkligt positiv bildning, som ingriper i hela lifvet. Utan en sådan bildning skall menniskan alltid blifva en lekboll för sin fantasi, eller ock nödgas undvara de högre fröjder, som hon erbjuder, den skapande verksamhet, som hon ingifver. Visserligbn är hennes existens icke så att fatta med händerna, medlen till henpes bildande äro ej så till finnandes i kompendier, som de till det matematiska förståndets; men de ega i alla fall bestånd och måste med somma säkerhet och lika följdriktigt begagnas — ja, derss användning inom pedagogien äro törhända ännu vigtigare, enär hon gifver utslaget i de flesta mennviskors lif.? Flickan i Norrström. Af Pehr Thomasson. Stockholm. Sigrid Flodins förlag, 1867. Liksom det mesta af hvad Pebr Thomas son skrifvit är äfven denna lilla dikt väl förtjent att komma fram till den publik för hvilken han med gå varmt nit skrifver: fallat Nat är om ne mancka ladig ank fv ee -EE PARA oa ie es a 2 5