Aftonbladet – 14 maj 1867, sida 3

folkskolans utveckling. Detta hindrar mig dock icke att tro, att folkskolan, för att utvecklas så som man önskar, bör ställas på rent kommunal grund. Hvad vidare angår den här uttalade fruktam att, genom folkskolans skiljande från kyrkan, kristendomen skulle råka i fara, så kan jag icke dela en sådan fruktan. Och vore den grundad, skulle sannerligen endast i den omständigheter för mig vara ett tillräckligt skäl att skilja skolan från kyrkan; ty hade presterskapets tusenåriga verksamhet för kristendomen i vårt land haft den följd, att inga andra kristna än presterna sjelfva funnos, så hade desse just härigenom på ett lysande sätt ådagalagt sin inkompetens i det fallet. Jag tror dock icke att det står så illa till; utan att många goda kristna utom presterna finnas och att således kristendomen icke riskerar något genom den föreslagna förändringens genomförande. Afven talar man mycket om kostnaderna, och: rätt vanligt är det att framhålla vådorna i detta fall, då fråga är att utsträcka det demokratiska inflytandet i samhället. Man har här talat om de kostnader, inrättandet af de ifrågavarande öfverstyrelserna skulle medföra. Jag har dock icke tänkt mig desamma förenade med någon annan utgift, än den obetydliga expeditionskostnad, som kunde uppstå. Jag kan icke, i likhet med en föregående talare, föreställa mig att det skall blifva svårt attiresidenseller stiftsstäderna finna personer, som med nöje skulle åtaga sij det hedrande uppdraget att vara ledamöter i öfverstyrelserna. Det har visat sig att sådana personer finnas i Stockholm och Göteborg; och K. M:t tillsätter en mängd direktioner för allehanda ändamål, utan att dessa begära ett öre för sitt besvär. Man har vidare talat om landstingens oförmåga att uppträda såsom verkställande myndighet. Lyckhgtvis har jag dock icke hört någon påstå, att förslaget går derpå ut landstingen skulle befatta sig med sjelfva verkställigheten, enär denna ju skulle öfverlemnas åt de ifrågasatta komiteerna eller öfverstyrelserna. Ej heller kan jag förstå att landstinj i följd af hvad här föreslagits skulle riskera sin popularitet. Man har visserli; sagt, att landstingen. skulle råka i delo med kommunerna och enskilde. Är det så att landstingen genom att vilja uträtta något skulle komma i tvist med kommunerna, dä har man ock uttalat domen öfver landstingen. Jag kan dock icke finna att landstingen kunna komma i någon obehaglig ställning genom att söka på bästa sätt befrämja folkskolans utveckling. Jag har icke hört att det af sådan anled. ning försports några klagomål mot domkapitlen. Det har anmärkts att förslaget bort närmare detaljeras. Jag medgifver att, då förslaget är så omfattande, denna anmärkning kan hafva något skäl för sig. Men måhända äro dessa detaljer öfverflödiga, då exempel på den föreslagna organisationen redan förut äro gifnå och fråga blott är att gifva en större utsträckning åt något som redan förut finnes. Jag inser således verkligen icke någon nödvändighet att i detta fall afgifva ett detaljförslag. . De olikheter, som vid tillämpningen kunna ifrågakomma, äro så obetydliga, att det svårligen skulle löna mödan att derå förskottvis fästa afseende. . Hvad beträffar frågan om presternas sjelfskrifvenhet i skolstyrelsen, så tror jag icke att någon skälig invändning deremot kan göras; men det är uppenbart att, hvilket förtroende man än hyser för presterna, man exempelvis icke kan anse en ung vice pastor, som kommer såsom fremling till en församling, stå så högt öfver församlingens egna ledamöter, att han framför dem bör vara sjelfskrifven. Jag står dessutom på den ståndpunkt att jag anser all sjelfskrifvenhet oriktig och att det för allt kommunallif är nödvändigt att borttaga den. Jag tror äfven attdet bör för presterna, i fall de intressera sig för skolan, vara oändligt mycket angenämare att vara valde af församlingarne än att ingå såsom ledamöter på grund af sjelfskrifvenhet; och det kan svårligen vara mer än en mening derom, att en nitisk prests inflytande på folskolan skulle derpå snarare vinna än förlora. Hvad konsistorierna angår, så tror jag att den föreslagna åtgärden, säge hvad man vill, snart måste blifva en nödvändighet. Att konsistorium icke är någon tjenlig kyrkostyrelse kan man säga utan att kasta någon skugga Jå de aktade personer, som deri-äro ordförande och ledamöter. Sådana kollegier, der blott en medlem är vald med afseende på göromålen, men de andra tillkommit af gump, och ofta icke ens intressera sig för dessa göromål, :kunnaå icke gerna anses rätt tillfredsställande. Att kyrkan således måste skaffa sig en bättre styrelse än konsistorierna, torde anses såsom alldeles gifvet; och hur man än tänker sig en ny kyrkostyrelse, lärer densamma utan allt tvifvel komma att blifvå ännu otjenligare såsom öfverstyrelse för folkskolan, än den nuvarande. Jag ber att med afseende härpå för dem, som anse förslaget såsom ur kyrklig synpunkt vådligt, få påpeka den omständigheten, att det enda konsistorium som kan anses utgöra en andlig myndighet. nemligen Stockholms — sammansatt af hufvudstadens kyrkoherdar — är det enda som är skildt från befattningen med folkskolan, utan att detta, såvidt jag vet, ens af dess egna ledamöter numera anses medföra någon fara för religionen. Det finnes således verkligen icke någon enda praktisk svårighet för genomförande afförslaget, men jag tror att, om man vill att Jandstingen verkligen skola blifva verksamma för folkskolan, måste man utsträcka Iandstingens befogentiet något längre än i 2 af landstingsförördnihgen medgifves. Vill man att landstinget skall uträtta något, måste man göra landstinget till nåsöt mer än en blott beskattningsmaskin; man måste gifva landstinget något direkt inflytånde på ärendena; utan ett sådant nfrtande, skall leras nit aldrig kunna väckas eller underhållas. Såsom förhållandet nu är kan man säga, att andstinget icke har annan befogenhet än att anslå medel, hvilka användas af andra myndigheer, och öfver hvilka medels ändamålsenliga användande landstinget -eger ingen ;koutrön. Om letta förhållande fortfar skulle det icke förundra mig om landstingens intresse för folkskolan svalnade. Jag tror likväl att folkskolans utveckling är af den vigt, att man bör tänka på, huru den skall kunna fortgå något raskare än Hittills varit fallet; och kanhända torde man få lof att äfven härvidlag tillämpa, i afseende på frågan om bästa vården af denna angelägenhet, att det icke Är fodt att gjuta nytt vin i gamla flaskor. På grund af hvad jag sålunda anfört, anhåller ag om bifall till utskottets förslag.