Aftonbladet – 14 maj 1867, sida 3

Qvinnor och tidningar. En engelsk tidskrift gör följande träffande anmärkningar angående nödvändigheten för fruntimmer att läsa tidningar: Att läsa tidningar tyckes oss, så paradox satsen ock vid första påseendet må låta, vara en ännu vigtigåre sak för qvinnor än för män. Männen må läsa tidningar eller ej, de blifva dock allid underrättade om verldsilldragelserna, ty de komma dagligen iberöring med det offentliga lifvet och erfara hvad som föregår, antingen de bemöda sig derom eller ej. Läsa de sjelfva ej tidningar, så fillföres dem deras innehåll, utan något deras tillgörande, ja, till och med utan deras vilja, genom de samtal, som i kaffer och å andra publika samlingsplatser föras deröfver, genom deras vänners, deras tjenstekamiraters reflexioner o. s. v. Mannen lefver ute i verlden, ur hvilken ju också idningarne hemta en stor del af sitt innehåll, medan qvinnan i sin trångt begränsade busliga krets: ofta tillbringar veckor utan att någon kunskap om tilldragelserna i den yttre verlden tränger till henne, hvarföritom det lilla, hon erfar, vanligtvis icke är eghnadt att väcka hennes intresse derför och utt gifva henne något klart begrepp af siuationen. Detta förhållande tyckes oss mycket beklagavsvärdt. Qvinnans Jif blir derigenom inskränkt och bundet, och hvad som är än vigtigare, det beröfvas ca som blefve en naturlig töljd af ett liffigare umgänge och tankeutbyte med de manliga familjemedlemmarne, med fader, broder eller make. Ofta nog tyckas man och hustru lefva i vå olika sferer, ligger en nära på oupptyllelig klyfta emellan deras tankar och intressen, har den ena hälften af det till ett Pharmoniskt helt? förbundna paret ingen aning om de känslor, som genomströmma len andres bröst, intet begrepp, intet intresse för de ideer, för hvilka han kan entusiasmeras och uppoffra sig. Man har tillskrifvit det bristen på meddelsarnhet imannens karakter, att män i sina hem stundom kunna sitta timtal tysta, släkande ett tidningsblad, utan att ens med en enda stafvelse yttra sig om de derur erhållna underrättelserna. Den nämnda orsaken må vara riktig, men såsom ensamt tillräcklig kunna vi likväl icke anse den, utan hålla före, att roten till ifrågavarande företeelse hos månsen dock måste lsökas djupare. Den slutenhet, eller rättare den tröghet att tala, åt hvilken så mångd män hängifva sig i sina hem, har sin grund deri, att deras makar icke äro uppfostråde att deltaga i det som intresserar männdhb, att de äro oförmögna att förstå de medHelanden, dem tidningarne bringa från alla Berldens delar. Här skall ochfäår icke nekas, att också männerna icke Wrde i så hög grad hängifva sig ät sin håg för beqvämlighet, att de borde bemödal sig att bilda och undervisa sina hustrur och likaså litet kan betviflas, att ju demlsenom ganska vackra resultater skulle wffaas. Dock må man härvid icke glömma,gatt männen från anstränkort, koncist ochWbestämdt, och att mången saknar lust, menFnången äfven förmåga till detaljerade förkhringar och systematiska atläggningar. innorna borde derför icke öra sig beroendl häraf, utan söka att genom sjelfstudium ; ersätta hvad uppfostran icke gifvit och lifvet icke kan bjuda dem, och dertill finna de ett rikt material i tidningslektyren, förutsatt nemligen att de rätt begagna sig af densamma. De flesta fruntimmer, som läsa tidningar, börja vanligen på sista sidan, och söka ifrigt efter rubriker som icke hafva det rinöste intresse för mannen. Politik förorsaar dem ledsnad, geografiska, etnografiska