Aftonbladet – 8 maj 1867, sida 3

fullt befogadt, att från sådant håll allvarliga röster höja sig i denna fråga, och jag tror äfven det vara högst nyttigt att så sker. Kyrkan skulle aldrig ha reformerat sig sjelf utan yttre påtryck ning. Jag är lörvissad, att utan en sådan påtryckning ieke heller inom skolan några tidsenliga reformer skola åstadkommas, Jag slutar med att yrka bifall till min reservation för den händelse att densamma inom kammaren lyckas vinna något understöd. Andra kammaren. Diskussionen med anledning af jordbruksutskottets betänkande, (Forts. fr. gårdagsbl) Hr Rundbäck ansåg det vara de obotfärdigas förhinder, att ej vilja göra någonting och anförde såsom bevis derpå ett yttrande, det utskottets betänkande är för vidlyftigt, ty om utskottet framkommit med ett kvapphändigare förslag, skulle man tvifvelsutan framställt den anmärkningen, att frågan varit för litet utredd och behöfde ytterligare skärskådas, innan man kunde fatta något beslut. Tal. yrkade bifall till punkten. Hr Lindström förändrade sitt förra yrkande dertill, att betänkandet måtte läggas till handlingarne. En föregående talares, hr Siljeström, anförande fann tal. vara utmärkt i dess första del, der det sökte angifva ytterligare orsaker till landtbrukarnes betryckta penningställning. Men då samme talare hade uppställt såsom sitt valspråk : Gud och Sverges allmoge, så hade han lika gerna kunnat begagna den gamle romarens ideligen upprepade yttrande: Karthago måste förstöras, Karthago måste förstöras?. Ty derpå gick hela hans framställning ut att söka åstadkomma split och groll mellan de olika elementerna inom kammaren. Då han hade talat om landtmannapartiet, så hade det efter all sannolikhet varit för att bilda partier, hvartill dock ingen anledning finnes. Tal. hade nemligen icke hört någon göra försök att nedsätta eller förfördela detta så kallade landtmannaparti. För sin del hade tal. ofta stått på detta partis sida. Hvad är det då, som uppgifves såsom karakteristiskt för detta parti? D Jo, enligt hvad en af dess egna ledamöter säger, att det velat vägra anslag till försvarsverket. En sådan uppfattning af dess åsigter ville tal. motsätta sig och ansåg den som framburit den antingen icke hafva velat eler icke hafva kunnat uppfarten den allmänna ställningen. eri har samme talare haft rätt, att han meddelat ännu flera anledningar till landtbrukarnes betryck än utskottet. Men för långt har han gått, då han sagt att anläggningen af kanaler, jernvägar och andra kommunikationsmedel äfvensom tpphäfvandet af Öresundstullen varit hufvudsakligen till handelns fromma. Ty uppenbart måste väl vara, att alla näringar, ej minst jordbruket, haft sin stora nytta af dessa förbätttingar. Försöket att på ett skeft sätt framställa dessa förhållanden kunde tal. icke betrakta annat än såsom ett Lemödande att bringa olika samhällsklasser i harnesk mot hvarandra. Men hvarför vill man detta? Kan det vara för att skaffa jordbruket ännu större fördelar? Om staten skulle bevilja ännu större anslag till jordbruket, så blefve det väl. jordbrukarne sjelfva som finge betala det, eftersom de bära drygaste )D: delen af statens utgifter. Det har vidare blifvit sagdt att bankerna erhållit ett understöd, som varit till men för landtbruket. Likväl hafva dessa banker till största delen varit upprättade tilljordbrukets nytta; och hvem har hindrat jordbrukaren att ingå såsom delegare i dessa banker. Sannt är, att i många andra länder råder en strid mellan penningoch arbetare-intressena. Då vi hafva anledning att skatta oss lyckliga derför, att någon sådan strid ej finnes hos oss, kan man icke nog beklaga, att en brandfackla utkastas, hvilken tal. liknade vid de revolutionära tal, som höllos i Jakobinerklubbarne af en Robespierre och en Danton. Striden gäller härvidlag icke taflans ljusare eller mörkare sidor, hvarför man icke heller genom långa upprepanden af orsakerna till förlägenheten kan vinna någonting för det egentliga ändamålet att lindra förlägenheten. För att åstadkomma någon lindring, hade tal. i sitt förra an: förande föreslagit, att alla goda krafter böra förena sig. Hvad beträffar ?de obotfärdigas förhinder?, så var tal. öfvertygad att, om man nu skulle företaga frågan till slutligt afgörande, just jordbrukarne skulle motsätta sig densamma, emedan den skulle medföra ökade kostnader. Tal. ville icke skjuta frågan ifrån sig, men trodde icke att man vann. något med att uttala stora ord och granna fraser. Om det en gång kommer till handling, så förklarade tal., att han icke skalle motsätta sig förslaget om grundskatternas aflösning, utan gerna ställa sig på landtmannapartiets sida. Vice talmannen Mannerskantz instämde med den förre tal. deruti, att full enighet bör vara rådande mellan de olika intressena. Men på det detta må kunna bli möjligt, är det alldeles nödvändigt, att det ena intresset icke undanskjuter det andras förslager. Tal. ansåg hr Björck hafva försökt detta då han sagt, att jordbrukarnes betryck härleder sig derifrån, att priset Jå jer den höjdes år 1854. Detta påståen je har ofta blifvit upprepadt och anfördt säsom ett skäl att uppskjuta den förevarande frågan. För sin del ansåg talaren detsamma vara af mycket ringa vigt, emedan blott en och annan större egendom vid den uppgifna tiden såldes, och sökte dessutom ådagalägga, att många anledningar till det öfverklagade betrycket funnas, hvilka det icke legat i jordbrkarnes makt att förebygga. Särskildt fästade talaren uppmärksamheten på bristen af förlagskapital, utvecklade orsakerna der ; till och ansåg detta behof vara det, gom stats. makterna isynnerhet borde låta sig angeläget vara att fylla. Frih. v. Schulzenheim tackade dem, som ej bedömt utskattet allt för omildt, och ansåg det orimligt begärdt, att ulskottet skulle kunnat framställa Positiva förslag, Emot hr Lindström yttrade talaren, att man icke borde befatta sig med att klandra andras åtgöranden, då man begagnar så starka uttryck som denne talare gjort. Likväl var talaren tacksam emot honom derföre att han gifvit utskottet aflösning, fastän han icke velat medgifva jordbruket den aflösning det begärt. Då grundskattkomiten blott föreslagit grundskatternas aflösning till hälften och ej det minsta Hl frågan Om medlens användande, så ed talaren icke finna något formvidrigt deri, ite det förevarande förslaget inkommer till K. Mit sj mtidigt med komitens betänkande. Yrkade ätall. Hr Hedland hade ur betänkandet hemtat den lärdom, att det icke står så illa till med jordbruket som många vilja låta förstå, men förundrade sig icke deröfver, att de, som af gammal vana vilja se allt ting i svart, äfven i detta bejänkande tro sig finna stöd för denna mening. Såsom ett städ för denna dystra åsigt anför man, att dep skuldsamma, som af konungens befall NE RatTande blifvit ådömd, högst betydligt ökats rån 1 ikväl, att denna summa icke drabbade jordbru ket härdare än andra näringar, ty betänkandet upplyser, att i Stockholm, som väl måtte idka högst obetydligt om ens något jordbruk, har denna idömda skuldsumma under nämnde tid tredubbats, hvilket är mer än på riket isin helhet. Och skulle dessa siffror uppställas såsom gradmätare på betrycket, så vore Norrbottens och Kalmar än de allra lyckligaste, emedan de nämnda summorna i dessa län minskats, då deremot de skånska länen borde vara särdeles olyckliga. De på landet verkställda utmätningarne, hvil. kas storlek högst betydligt tilltagit, så att de 1865 uppgingo till något öfver 5 milliomer rår, hafva äfvenledes blifvit anförda såsom ett bevis på jordbrukets betryckta ställnimg. Utan att vilja förneka, det denna sifra i och för sig är ganhög, kunde talaren likväl icke anse den vara särdeles oroande, då man besinnar att taxeringsvärdet å jordbruksfastighet utgör 1775 millioner rdr. Talaren tyckte, att det vittnade om ganska mycken soliditet hos jordbrukarne, då under svåra tider blott en så liten del blifvit utmätt som 5 på 1775. Och bestämdt kan man påstå, att jordbruksfastigheten i detta afseende icke varit sämre lostad än annan fastighet, som blifvit atmägt till millioner rdr med ett taxeringvärde af 472 millioner rdr. Talaren fann det märkvärdigt, att utskottet bland orsakerna till den betryckta ställningen ingenting nämnt om årsväxten. För att visa hvilken betydelse en bättre elier sämre årsväxt i detta fall eger, anförde talaren att skilnaden mellan jerde och sjette kornet medförde en skilnad i inkomst af 50 millioner rdr och mellan fjerde och åttonde kornet 100 millioner rår om året. Detta är siffror som tala. Och då det på sednare tider icke varit goda utan temligen karga år, så ansåg talaren naturligt, att ären detta betydligt bidragit att MR Ppednimgtillgången. Talaren hade visssrligen ätven ämnat säga några ord smed anledning af det kärleksgnabb, som appslått inom kammaren; men han ville inskränka sig till det yttrande, att det vore bäst att slippa höra å ena sidan talas om partimartyrskap, och å den andra tillrättavisningar, hvilka på talaren 1 gjort ett obehagligt intryck. — Då öfve 7 till 1865. Talaren för sin del trodde X