Aftonbladet – 8 maj 1867, sida 3

och bestämma det timantal hvarje läroämne skulle få i de särskilda klasserna. En sådan fördelning är alltid regeringen bäst i tillfälle att uppgöra. Det är äfven tydligt, att om mitt för. slag antages, ett öfvergängsstadium måste ega rum, så att läroverkens lärjungar icke nödgas afbryta ett redan påbörjadt studium af språk eller andra läroämnen. Jag kan icke underlåta att vid detta tillfälle äfven yttra några ord mot den anmärkning, man ofta hör uttalas, att nemligen täta förändringar i skolstadgarne verka förlamande på skolans verksamhet och bringa mera skada än gagn, och att man derför gör rättast uti att låta skolan få i lugn och fred utveckla sig på sin nu beträdda bana samt afbida frukterna af den nuvarande organisationen, innan några förändringar deri påyrkas. Äfven jag beklagar, att skolans pånyttfödelsearbete räckt längre än önskligt varit; men jag ser likväl hellre, att denna omskapning går långsamt, än att den helt och hållet stannar af eller till och med går i retrograd riktning, såsom skett genom de sednaste förändringarne i skolstadgan, då tyskan nedflyttades från andra till första klassen. Så länge ropen på reformer inom skolväsendet äro så högljudda, som de för närvarande äro, så må man heller icke vänta att de skola tystna, förrän man lemnat dem behörig uppmärksamhet. Låt vara att dessa rop komma mera från dem som stå utanför skolan än derinifrån, så bör man dock vara skyldig att lyssna dertill. Det är en stor del af det uppväxande slägtets föräldrar och målsmän som tala, och man må ej undra att äfven de vilja gifva sin mening tillkänna uti en angelägenhet, som rörer dem så nära. Icke heller eger man rätt att misstänka dem vara ledda af ensidiga eller dåliga motiver, då det gäller något för dem så dyrbart, som deras barus fysiska, moraliska och intellektuella uppfostran. Det kan alltså icke vara annat än fullt befogadt, att från sådant håll allvarliga röster höja sig i denna fråga, och jag tror äfven det vara högst nyttigt att så sker. Kyrkan skulle aldrig ha reformerat sig sjelf utan yttre påtryck ning. Jag är lörvissad, att utan en sådan påtryckning ieke heller inom skolan några tidsenliga reformer skola åstadkommas, Jag slutar med att yrka bifall till min reservation för den händelse att densamma inom kammaren lyckas vinna något understöd. I