Aftonbladet – 8 maj 1867, sida 2

Verldsställningen i Paris. (Frålftonbladets korrespondent.) IX. Den 28 April. Det är ist sagdt owtigt att göra gästernas bamtskap, innån man helsat på värden. I lät oss skynda att godigöra värt fel Här ärrankrikes konstafdelning. Att den är ver må ingen kunna bestrida. Skulpturalningen är särdeles rik, men utan att nägot som höjer sig öfver det vackra tilet sköna. Isynnerhet har Napoleon I:varit de franska skulptörernas älsklingsåe. Men det är icke längre fråga om den se härföraren, utan det är som en Gud boleon hugges i marmor, Tafvelgeriet är en af hela expositionens glanspunir, men om man jem.ör konstafdelniogar i förhållande till ländernas storhet, så kna Belgien och Baiern ställas vid sidanf Frankrike, ja många skulle kanske dvilja stätla Belg ens konstafdelning högaf alla. Här hdransmännen möter man storheter hvartian ser. Der hänga några bilder från merska kejsardömet af Geröme, der se vileissonicrs så högt uppskattade hussarer h dragoner. Midtemot har Rosa Bonheursjurverld fätt sin plats, och om vi gå läre fram stanna vi beundrande framför Ibignys landskap. Men hi som faller mest i ögonen äro de ko:osta bataljmålnngarne. Väggarne upptagas ll största delen af dessa flera famnar långdukar, der vi bjudas att se blodiga strifält. Om en mälare till sitt ämne väljer erskara frihetskämpar, som blöda för sitt Id, sitt hem, för det käraste på jorden, dförstå vi bateljmälningen, men när vi seu af dessa strider der folken slagtas för d att furstarne börjat träta, då kunna vij fatta hur en sådan tafla kan finna beulrare, och hur artisten kan betraktas så en stor konstnär. Hvad skulle vi säga 0 en skald började sjunga lofqväden öfverranska fälttäget i Mexiko, eller ett ode ti ära åt de amerikanska slafstaternas hänackade kamp mot slafveriets afskaffande Se des: skaror som slåss blott för att slåss! Selessa stympade varelser som vrida sig i dödingest och qval! Finnes väl der en skymt aflen högsta skönhet som är konstens må Ni talar om det storartade då man ser e fladdrande fanorna och föreställer sig kaonernas dån, trumpeternas skall och segirnes jubel. Ack! alla de eröfrade fanrna äro icke tillräckliga att aftorka en endanoders tårar, kanonernas dän öfverröstasaf enkors jemmer, och segrarnes jubel bl till intet mot de faderlösas förtviflan. Må n krig vara oundvikligt, men må man doz sluta med att förherrliga eländet! Från :onstgalleriet gå vi in bland antiqvitetera, som verkli.en förtjena att tagas i betrakande. Kyrkor och kloster ha skiekat hitina värderika pryduvader. Här är en otrog rikedom på relikskrin, krucifixer och anta altarprydnader. I ett annat rum se vi g.mla porsliner af de mest fantastiska former och färger. För en antiqvitetssamlare ir det icke rädligt att komma hit, ty han ille råka i förtviflan öfver att icke vara gare af dessa ovärderliga skatter. Gecm bokbindarnes och boktryckarnes salonger göra vi vårt inträde i industriafdelnigen. — Derefter komma några stora salar Jllda af fotografier. En vägg upptages a n stor porträttsamling af det fran. ska preterskapet. Till all lycka ha de sina insignie på sig, ty skulle man döma blott efter d:ras ansigten, så vore man frestad att tro sig framför en samling signalementspor trätter från galererna. Den som vill göra bekantskap med Frankrikes etister linner här ett godt tillfälle, ty helt neturligt ha fotograferna valt dem för att pryda sina utställningar. Vid utgången från ev af salarne träffa vi på originalet till ett af vorträtterna. Har man en gång sett Alexarder Dumas porträtt, så känner man utan gsärighet igen honom. Ja der går han den ryktbare mannen. Ett yngre, sovgklädt runtimmer håller honom under armen. Kansle är det hjeltinnan i en al hans romaner Dumas är nu gammsl och han går mycket illa. Men sitt goda hatvud bär han ännu högt. Det ulliga håret är nu grått och wnsigtet är fullt af fåror. Han går med hattea i hand och torkar då och då med näsdaken svetten från sin panna. Han är läng och korpulent, och om icke den mörka hyn tilade om hans sydliga härkomst, så skulle man lätt kunna ta honom för en svensk fanjunkere. Vi ha alltid föreställt oss Dumas klädd med en viss värdstös elegens, men i dag åtminstono utmärker sig ej hana toilett för annat än den största missvärdnad. Här gå vi förbi en ofantlig utställning af instrumenter. Orglar, pianon, harpor, messingsinstrumente-, pukor, trummor, flöjter, klarinetter etc, upptaga en lång sträcka af galleriet. Det är en verklig lycka att man ej fallit på den iden att pröfva ljudet i trummorna och trumpeterna, ty då skulle publiken nödgas att fly från hela franska