Aftonbladet – 8 maj 1867, sida 2

48å mycket större skäl. Då är jag ioke den ende qvinna, som är förklädd till karl. uNi utsätter er för att bli förolämpad... Tror du det?4 svarade kreolskan lifligt och betraktade Anita på ett sätt, som visade att den saken var lättare att säga än att göra. Det är så mycket folk på gatorna, herr: skarinna ! CMan är aldrig bättre i säkerhet än midt i en stor folkmassa, mitt barn. Låt någon följa er. Seså! kanske jag för att lugna sefioran, måste bedja polisprefekten om eskort, yttrade hon skämtsamt. . Madame de Qasa-Real gaf sin kommarjongfru ett slag på kinden, mycket liknande en smekning, och fortfor: Du vet, Nina, att jag icke är någon enfaldig qvinna. Seså, vi måste skynda oss. T.den lider. Man väntar mig. Anita sänkte hufvudet utan att svara, emedan hon visste huru umöjligt det var att ändra herrskarinnang beslut. — Den förnäma damen tog sig förträffligt ut i sin karldrägt. Hennes eleganta manår, hennes lediga hållning gjorde henne till en förtjusande yngling. Man såg lätt af grefvinnana sätt att bära denna äfventyrekostym, ait det icke var första gången hon hegagnade den. Hon satte hatten på hufvudet och tog på samma bord, der den legat, ett par små pistoler och en dolk med lång, skarp, blåaktig klinga. Hon stoppade dessa vapen, hvilka i hennes händer vore åtminstone lika farliga som i en mans, i fickan på sin paletå, knäppte igen öfverrocken ända upp till hakan och yttrade derpå till quarteronen: