Aftonbladet – 6 maj 1867, sida 3

som man kallar vetenskapernas resultat. Nu sätter jag visserligen för min del högt värde derpå, att barnen lära sig väl läsa, skrifva och räkna, och tror att endast detta, om det rätt läres, utgör en ganska stor bildning; men med detta medgifvande från min sida skulle jag likväl omöjligen såsom mål för folkskolans undervisning kunna uppställa endast läsa, skrifva och räkna. Då man i den nämnda uppgiften pä folkskolans läroämnen tyckes hafva uteglömt till och med kristendomen, så förundrar detta mig mindre; ty det är bekant, att man på vissa håll anser folkskolan egentligen såsom en kristendomsskola och elementarläroverket deremot såsom en klassisk skola, och då författaren troligen sjelf närmast är förbunden med elementarläroverket, må det ursäktas, om han tyckes hafva uteglömt kristendomen bland folkskolans hufvudsakliga läroämnen. Men han har äfven uteglömt historia, geografi, geometri och naturvetenskap. Eller kanske dessa skulle innefattas i de omtalta vetenskapliga resultaterna? Fören hvar, som vet hvad skola och undervisning vill säga, är det likväl klart, att man icke kan vara tillfredsställd med de nakna resultaterna?, utan att man i all undervisning, af huru liten omfattning den än må vara, bör hafva grunder och metod. All annan undervisning är en kinesisk undervisning. Sådan tyckes emellertid i detta fall uppfattningen af folkskolan vara på den höglärda sidan; ty den åberopade tidskriften är egentligen afsedd för elementarläroverken. Men månne åsigterna äro annorlunda hos dem, som hafva folkskolan om händer? Jag har äfven tagit del af ett nyss utkommet häfte, utaf en Tidning för Folkskolan, hvilken, om jag ej misstager mig, likaledes åtnjuter förmånen utaf statsunderstöd. Man återfinner här alldeles samma äsigter — naturligtvis har man ej här glömt kristendomsundervisningen — och till stöd för desamma åberopas ett yttrande af Geijer i dylik syftning. Vår store och oförgätlige Geijer var såsom man vet i början nästan fiendtligt stämd mot folkundervisningen; och ehuru han mot slutet af sin lefnad ändrade sina åsigter i detta fall synes det icke som han någonsin skulle lyftat SR till den högre uppfattning af folkskolans beydelse, hvartill man nu har anledning. Men hvad som för 30 år sedan kunde ursäktas hos en Geijer, det kan icke i närvarande tid ursäktas hos den, som ex officio eller såsom skriftställare har att leda folkundervisningens utveckling. Annu vidare: för få dagar sedan fann man samma åsigter uttryckta i vår officiella tidning. Under sådane omständigheter synes man ej sakna anledning att befara, det någon högre uppfattning af folkskolans betydelse ännu icke inom värt land gjort sig allmänt gällande. Och hvad är väl skälet dertill annat än det, att man gör skillnad emellan folk? och ?folk, och anser det så kallade lägre folket kunna nöja sig med en temligen blygsam bildning? Och sådan skulle då vara betydelsen af ordet folkskola?. Väsentligen olika är den uppfattning af frågan, hvarpå mitt förslag stöder sig. Jag anser nemligen den ifrågavarande länken af vårt offentliga undervisningsväsende böra blifva en skola för alla klasser — höga och låga — en för alla gemensam bottenskola och en del af det allmänna nationella undervisningssystemet. Om, enligten sådan åsigt, folkskolan komme att utgöra grundvalen för all bildring och blefve besökt af barn utaf älla klasser, skulle man icke allenast hafva större anspråk på densamma, utan de mera bildades och förmögnas intresse derigenom väsentligen stegras. På denna omständighet kan man efter mitt förmenande icke lägga nog mycken vigt. Undervisningen och uppfostran skulle vinna genom sammanförandet af olika klassers barn uti en gemensam skola. De s. k. ?bättre mans barn? skulle genom sin allmänna bildning och sina finare seder verka fördelaktigt på de öfriga, och de skulle å sin sida genom umgänget med fattigare likar vinna en större humanitet, än som någonsin inhemtas genom tyska eller latinska glosor. Det är ock helt naturligt, att hvar och en med lifligare intresse omfattar den skola, som besökes af hans egna barn; och jag tror, att det skuile blifva skolan till nytta, om man toge fasta på en sådan alltför ursäktlig egennytta hos de mera bildade och förmögna samhällsklasserna; ty hvad skulle icke folkskolan derutaf kunna vinna för sin utveckling? Fär nu en gång folkskolan en sådan betydelse, som jag här angifvit, skall hon icke blott medverka till den samman,jutning mellan de olika samhällsklasserna, som så önskvärd, utan hon skall äfvenväl lyfta sig ill en högre och högre ståndpunkt, samt derisenom undanskjuta den gräns der elementaranlervisningen behöfver begynna; och denna sedare skall komma att fotas på en nationel och och naturlig grundval. Denna åsigt skiljer sig, såsom man lätt finner, vögst väsentligt från de grundsatser. man hitills följt vid folkundervisningens ordnande och let är för att underlätta öfvergången till en sälan åsigt som jag ansett det icke vara utan vigt itt undanrödja det gamla namnet, som, ehuru rackert i sig sjelft, såsom hvilande på en: filanropisk id, dock icke längre är lämpligt eller notsvarar hvad som för det närvarande hos oss nåste anses vara folkskolans ändamål. Frågan är åledes att finna ett namn, som bätte än let hittills varande uttrycker hvad man åsyfar. Jag ber dervid att få erinra, att vi nunera hafva 2:ne slag af skolor, dels sådana, som tnderhållas af staten och dels sådana, som unlerhållas af kommunerna. Det är visserligen annt, att staten lemnar bidrag äfven till komnunalskolornas underhåll, likasom kommunerna vå visst sätt bidraga till elementarläroverkens. Men väsentligen och i grunden äro de sednare statens och de förra kommunernas skolor. Det r derföre jag föreslagit, att benämningen komnanalskolor skulle gifvas åt dem, hvilka underållas af kommunerna. Denna benämning eger in stora betydelse derigenom att den tydligt utnärker att det är kommunens skyldighel och rätighet att underhålla och handhafva ledningen f dessa skolor, och derpå beror i väsentligaste nån folkundervisningens framgång. Den är af igt, emedan den aflägsnar all tanke på en folkkola på stat — en anordning, som skulle vara högsta grad menlig för undervisningens utveck-) ing. Den är af vigt, emedan den uttalar äfven len grundsatsen att skolan är till icke för baren af en viss klass utan för kommunens barn i ll mänhet. Man har, bland annat, mot denna benämnin inmärkt, att den innehåller ett utländskt ord, ch derföre icke vore lämplig. Men ordet komun är icke längre något utländskt ord. Det är värtom så införlifvadt med våra politiska och ociala förhållanden, att det säkert icke skall ur venska språket försvinna förr än svensk frihet örsvunnit. Ville man vara så nogräknad, då orde man icke ens begagna ordet skola, ty ej eller detta är af svenskt ursprung. Sådane äro de grunder, hvarpå det af mig ramlagda förslag hvilar. Icke är det för ett iamns skull jag yrkat en förändring, ty nog vet ag att, ehvad benämningen än är, mycket godt allt fall kan åstadkommas, utan det är för de prinj ipers skull, hvilka jag härigenom fått anledning tt framställa och för hvilka, oafsedt beslutet i fn nn mf lanAa haren renne lang