Aftonbladet – 3 maj 1867, sida 2

Quarteronen började draga tillbaka sin hand, som den älskvärde Charbonneau kärleksfullt tryckte. Derefter riktade hon sina skälmska ögon på honom, bemödande sig att dölja det inuttryck af gäckeri som lyste deruti, och svarade lugnt: No entiendo lo que me hace Ud el honor de decir me, cabatero. ?Huru? Hvad befalls?? frågade den andre. Den unga flickan upprepade sin spanska fras. Men denna gång lyckades hon icke att dölja ett ofrivilligt uttryck af gyckel. Coquillard-Charbonneau betraktade henne med beundran och slog sig för pannan rt: knytnäfven: För tusan böflar!? ropade han, ?jag tar icke mina ord tillbaka: de äro starkare än sjelfva naturen. Hvad tusan är det då för språk hon talar?? Baya pues?, återtog Anita, ?se quiere Ud quiedar a qui.? Och hon gjorde honom ett tecken att fortsätta sin väg och följa henne. Godt! nu börjar hon igen! Lyckligtvis förstår hon att hjelpa sig fram med tecken; derförutan skulle djefvulen kunna bränna npp mig utan att jag förstod ett ord!? Anita förnyade sin mimik. Jag förstår: vi hafva brådtom, och vi vilja skicka papp på porten så fort som möjligt. Stackars liten! så ung! så vacker! och inte förstå franska! Det finnes verkligen bra brottsliga föräldrar!? Detta yttrades med så mycken skenhelig salfvelse, att flickan brast ut i ett kliogande skratt. Charbonreau betraktade henne förvänad. På det ej denna förvåning skulle öfvergå till misstanka, fortsatte Anita sin väg.