Aftonbladet – 3 maj 1867, sida 2

DI WWII fle UU v MACj: Bref från Norge. Kristiania den 30 April. Åter ha de skandinaviska och unionella vågorna kommit på dagordningen; derigeom att en del af de mera framstående medemmarne af ?Det skandinaviske Selskab? besagnat tillfället att på sällskapets sednaste ammankoras! nedlägga en protest mot de mot em riktade beskyllningarna för ensidig unioel skandizavism samt att närmare utveckla ;etydelsen af några i sällskapets program ittalade allmänna grundsatser. Såsom det jar att vänta i afseende på frågor, hvilkas fgörande skall inträffa först i en jemföelsevis aflägsen framtid, inskränkte sig lock denna närmare utveckling blott till. ingefär lika allmänna yttranden som del. ildre, hvilka det var afsigten att kommenera, och det visade sig straxt i början, att le garantier, som assessor Lövenskjold, orof. O. J. Broch, prof. L. K. Daa m. fl, inskade gifva mot förment eamalgamistiska. endenser, icke tillfredsställde dem, som med ller utan skäl allt mer uttala en miss. anke, att icke all: är som det bör vara i letta hänseende. Protest framställdes gevast mot, att sällskapet i sin helhet skulle etraktas såsom instämmande i nämnda her ars yttranden, oaktadt man icke för ögonolicke: kunde påpeka de särskilda punkter, hvilka dessa yttranden skulle anses vara mindre ortodoxa — åtminstone hvad realiteten beträffade; ty det säger sig sjelf, att le afgifna förklaringarna, isynnerhet måhända prof. Brochs, i formelt afseende innehöllo åtskilliga polemiska ensidigheter, mot hvilka man på den motsatta sidan lätteligen kunde famkasta liknande öfverdrifna yttranden. Men detta slags disputationsöfningar äro i alla händelser icke till nytta för någon och knappt heller till nöje för andra än de disputerande sjelfva, och det vore icke önskligt, att behandlingen af de väckta frågorna sjönke ned till ett tysktfilosofiskt käbbel om den eller den sakens id eller till en fantastisk lek med tramtidsmöjligheter. En fara härför ligger det onekligen 1 den ställning, sällskapet intagit såsom endast och allenast diskuterande utan någon Önskan eller utsigt att antingen genom resolutioner eller på annat sätt gripa in i händelsernas gång. Och så länge man med resignation erkänner — hvilket för öfrigt är sannt — att Pen resolverande verksa het skulle framkalla stora svårigheter och kanske splittring; den ekulle i alla fall vara utan verkan? — så länge skall också den skarpsinnighet, man anlitat för att framdraga kätterska tendenser ur de inom det skandinaviska sällskapet fällda yttranden, vara mindre väl använd. Den ifver, hvarmed man från alla sidor har kastat sig öfver dessa PZukuvfts?-politiska funderingar, står föröfrigt i e . märklig motsats till den indolens, med hvilken mun förr lät afgörandet af de vigtigeste frågor närma sig utan att visa det minsta tecken till intresse — jag vill blott påminna om frågan om ärliga storthing sista gången den förevar till behandling — och häri, i detia nyväcsta intresse för det offentliga lifvet må ste man söka den bästa sidan i denna pui månader fortsatta och hittills ungefär lika långt som vid sin början avancerade dis kussion. Med väl lika så godt skäl, som man vid början af den i detia och föregående bref afhandlade potitiska debatten sökte draga fram i dagen åsigter, hvilka blott hade framträdt i helt och hållet allmänna och till utseendet temligen oskyldiga yttranden, skall man nu kunna vända sig mot ett annat sällskap, som håller på att bilda sig och under ett mycket uppbyggligt och beskedligt yttre misstänkes jör att dölja anspråk af temligen kolossalt omföng — om man också är böjd för atttro, att hvarje på förhand gifven varning endast skall tjena till att väcka en förökad, martyrartad hänförelse hos dem. hvilkas sträfvanden varoingen gäller. Den s. k. Luther-stiftelsen, hvilken vi här mena, har föröfrigt sitt intresse såsom ett af de mäktigaste tecken på den sednare tiden till den djupa religiösa jäsning, hvar vårt folk har råkat, en jäsning, ur hvilken måhända med tiden ädelt vin skall framgå, men i hvilken det för ögonblicket är svärt att urskilja annat än fräsande, lätt skum och g:umlig bottensats. Redan för någon tid setan hörde man falas om, att någta, sig ej Ifva naturligtvis såsom kristligt sinnade? karakteriserande män på ett af de i Zulubiskopen Schreuders närvaro bällna missionsmöten hade, närmast föranledda af att de der sammanträffade med medlemmar af den svenska ?Evangeliska fosterlandsstiftelsen?, beslutit upprätta en dylik stiftelse hos oss. Alltsammans bedrefs dock i en viss hemlighet; man vände sig uteslutande till sådana, på hvilkas samtycke och bistånd man antog sig kunna räkna; tidningarne, till cch med de kyrkliga, hade icke något att berätta om örehafvandet, och så hände det eiz, att allmänheten litet eller intet kände till det storartade salighetsgörelseinstitutet, hvilketi all tysthet organiserade sig inom landets gränser, ända till dess en af hufvudstadstidningerna meddelade, att biskopen i Kristiania stift och de flesta bland hufvudstadens prester hade utfärdat ett motiveradt och grundligt utlåtande mot nämnda, Biftelse?. Vid samma tillfälle gjorde marväfven bekant ekap med stiftelsens program, ett mönster af uppbyggligt ordkram, hvari få och till på köpet temligen tvetydiga tankar döljas under en utsliten fraseologis hålfulla kappa. Med de vanliga klagomålen öiver ?skriande andelig nöd? till utgångspunkt ämnar den påtänkta Luther stiftelsen? organisera en utanför kyrkans och dennas styrelses kontroll stående lekmansverksamhet, för att