Aftonbladet – 26 april 1867, sida 3

j Slutligen, och sedan kammaren alslagit 14:de punkten om kavalleridep6ters anordnande, upp stod en liflig diskussion rörande 18:de punkten der utskottet hemställt om vidtagande af åtgär der för meddelande af undervisning i gymnastil och militäröfningar i skolorna samt att ungdo men äfven mellan skoloch beväringstiden måtte laf instruktörer ytterligare öfvas. Mot detta sednare mom. uppträdde grefve O J. Mörner hr Berlin, hr Heykensköld och Ihr Schartau, hvaremot hrr Hasselrot, v. Koch IC. Ekman, Bergstedt och af Klint förordade punkten i dess helhet. Votering anställdes och utföll med lika (34) röster för bifall och afslag. Punkten bifölls ge Inom den förseglade sedeln. Andra kammaren. Fuortsattes från och med 5:te punkten behandlingen af försvarsutskottets utlåtande n:r 2. 5:te, I6:te, 7:de och 8:de punkterna, såsom stående i sammanhang med 3:e punkten, återremitlterades utan någon anmärkningsvärd diskussion. Deremot uppstod en särdeles vidlyftig diskussion med anledning af 9:de punkten, deri utskottet föreslagit: a) att hvarje svensk man från fyllda 20 till fyllda 50 år är skyldig att deltaga i fäderneslandets försvar, samt att, utan rätt till friköp eller lega, underkasta sig den derför erforderliga öfning; 6) att från denna skyldighet, som tillika bör betraktas såsom en medborgerlig rättighet, ingen annan befrielse må ega rum än den, som betingas af sjukdom, vanförhet eller af de eljest synnerligen vigtiga skäl, som, efter K. Mits framställning, riksdagen kan komma att antaga; och c) vanfrejdad person har skyldighet, men ej rättighet, att deltaga i fäderneslandets försvar. Frih. Liljencrantz, som först fick ordet, på pekade, hurusom u:.skottet i mom. a) flyttat beväringsåldern längre tillbaka än närvarande beväringslag, enligt hvilken beväringsåldern inträder först med äret näst efter det då ynglingen fyllt 20 år. Hrr John Ericson och von Troil erkände anmärkningens riktighet och föreslogo en redaktionsförändring, hvarigenom au gällande bestämmelse i detta hänseende komme att bibehållas. Hr Witt ansåg en ovilkorlig värnepligt olämplig och citerade till stöd för denna sin åsigt landtförsvarskomitens yttrande. Ville icke medgifva friköpning, men ansåg otjenligt att i armån inkasta modlösa personer, emedan de der gjorde mera skada än nytta. Om det deremot vore tillåtet att lega en annan man i sitt ställe, så vunne man derigenom den dubbla fördelen att armån befriades från fullkomligt odugliga medlemmar, och att arbetsförtj.nst bereddes mången fattig stackare, som vore hågad att för en annan fullgöra värnepligten. En oevilkorlig värnepligt deremot skulle dels gifva anledning dertill, att de som icke ville underkasta sig densamma, men hafva råd att betala, skulle förskaffa sig falska betyg öfver föregifven sjukdom, och de fom ej. hafva råd att betala skola emigrera för att slippa underkasta sig krigstjenst. Hr Nils Larsson ansåg att utskottet bort närmare följa det förslag till försvarets ordnande, som K. M:t vid sista riksdagen för ständerna framlagt. Detta förslag hade uppställt den principen, att det är bättre att hafva en liten, men väl öfvad trupp, än att hafva en stor, men mindre öfvad. EK. M:t hade derföre föreslagit, att endast en fjerdedel af de beväringsskyldige skulle uttagas, men denna fjerdedel öfvas så mycket mera. Utom det att en sådan organisation medförde mindre kontanta utgifter, skulle den äfven åt landet bespara 665,000 dagsverken om året, som om den organisation utskottet föreslagit antoges, skulle gå för landet förlorade. Jemförde man vidare antalet af den fullständigt öfvade stammen i förhållande till den högsta krigsnummern, så skulle, enligt K. M:ts förslag, stamtruppen till högsta krigsnummern hafva en proportion at 5 till 9; enligt utskottets förslag skulle proportionen blifva 22 till 9. Äfven i detta hänseende hade sålunda KM:ts förslag företräde framför utskottets. Rikets ständer hade visserligen icke gillat K. M:ts förslag, men icke heller bestämdt förkastat detsamma. Den svåraste anmärkningen hade riktats emot förslaget att genom lottning uttaga den fjerdedel af beväringen som skuile erhålla fullständig öfning. Men denna lottning kunde undvikas. Tal. trodde att tillräckligt antal frivilliga skulle anmäla sig för att undergå denna öfning, men äfven om detta icke skulle inträffa, så kunde man ju vidtaga den utvägen att uttaga den äldsta fjerdedelen inom hvarje åldersklass. — Yrkade återremiss. Hr Sven Nilsson instämde i yrkandet om återremiss, men ej i de skäl derför, som den sista tal. anfört, ty ingen har väl ännu glömt den allmänna ovilja, hvarmed K. M:ts vid sednaste riksdag framlagda förslag mottagits af såväl representationen som opinionen. Hvarföre tal. yrade återremiss var, att han ansåg att, innan indelningsverket afskaffats, kan någon allmän värnepligt icke införas. Opponerade sig slutligen mot hr Witts åsigt om olämpligheten af den allmänna värnepligten, och trodde, att den åsig ten vore lika allmänt utbredd inom landet som inom utskottet, att alla böra lika deltaga i landets försvar, och detta icke öfverlåtas åt dem som behöfva förtjena pengar. Frih. Liljenerantz påpekade att den mnuvarande beväringslagen tillkommit utan rustoch: rotehållares hörande. Erkände att det vore billigt, att om allmän värnepligt införes, någon lindring beredes dem, som nu betungas at indelningsverket, och förordade derföre ett beslut i detta hänseende i likhet med det första kammaren fattat. Då hr Witt talat om olämpligheten af att till krigstjenst tvinga sjuka eller fullkomligt odugliga personer och föreslagit en förändring i detta hänseende, tyckes han icke hafva genomläst litt b. i den nu föredragna punkten, ty der talar ju utskottet om detsamma. Friköpning utan särskilda ömmande omständigheter kunde tal. ej medge, ty orättvist vore att den, som kunde disponera öfver några riksdaler, skulle få undandraga sig krigstjensten. Hvad hr N. Larsson talat om fördelen af att hafva en liten, väl öfvad trupp, vore fullkomligt riktigt, om det vore fråga om en stamtrupp, men icke ifråga om förstärkningsmanskap. För öfrigt, om endast !s:del af beväringen skulle öfvas, huru egkall då den. föreslagna landstormen få erforderlig öfning. Förordade bifall, Hr Östman yttrade sig i samma syftning som hr Sven Nilsson. Hr Hedlund. Denna fråga är icke blott en militärfråga, utan en af tidens största kulturfrågor. Det är nemligen fråga om att erkänna riktigheten af den princip, att det är på samma gång en skyldighet och en rättighet för hvarje vapenför man att deltaga i sitt fosterlands försvar. Det är en af de tillfälligheter som se ut som en tanke, att den första representantförsamling, som sammanträdt efter reformens genomförande, fått sig förelagdt att uttala sig öfver denna vigtiga fråga. Den första kammaren har redan utan votering antagit den allmänna värnepligtev, och tal. hoppades att icke heller den andra kammaren skulle svika landets förhoppningari detta hänseende. Här är ju icke fråga om att åtaga sig ökade bördor, utan endast att erkänna att hvarje vapenför man äfven ör vapenpligtig. De fleste fria folk hafva redan erkänt denna princip, och man kan nästan säga att detta erkännande varit den första lifsyttringen af deras nyförvärfvade frihet. Man bör icke förblanda den allmänna värnepligten med utskrifning. Utskrifning är det, när t. ex. i Polen en kejserlig ukas kommer och påbjuder att inom en kommun ett visst antal personer skall anskaffas för härens behof. Nu är endast lråga om att erkänna en princip, de närmare detaljbestämmelserna lemnas oafgjorda. r P. Andersson instämde med hr Sven Nilsson. Hr von Troil kunde icke underlåta att uttala, att an med ett visst vemod afhört den föregående diskussionen. Att den 3:e punkten, som berörde så många enskilda intressen, blifvit återtarmittarad färmvndrada inka talaran mean hoklam