Aftonbladet – 25 april 1867, sida 3

afom vårt försvarsväsende ordnas på ett sätt, so af blir ännu mera betungande än hittills. Icke hc ler tr rättslig synpunkt kunde talaren gilla fö slaget. Indelningsverket, som nu så ojemnt lä ger bördan af landets försvar på jordegarne, ske visserligen enligt förslaget aflyftas från deras sku in dror, men på ett sätt att värsta tyngden dock kor ;m mer att hvila på samma medborgare som föru j och det är ingen lättnad att med penningar fr köpa sig från denna börda. Förslaget borde hafy utgått från den grundsatsen, att bördan bor MI fördelas lika på alla, efter hvars och ens förmås injatt bära den. Den mindre bemedlade jordegare tt ) kan icke anse det billigt, att han mer än andi är ) skall bidraga till landets försvar. Han har ich mer att försvara han än någon annan. Tvärtoi finnas många, som kunna på ett krig förlora vid TI mer än jordegaren, ty om en gång fienden skull 2I intränga i vårt land, så kan dock aldrig jordtor nvan tagas bort, men deremot blifva kapitalister och bankernas penningar och handelsmanner fdyrbara varor ett lätt taget och kärkommet rc t för fienden. Derföre bör väl också den som ha Filmer att förlora deltaga i kostnaderna för lar dets försvar, åtminstone lika med den, som ick har så mycket att förlora. Jemlikhet i dett hänseende kan vinnas på många sätt. HEtt sätt ehuru kanske icke det bästa, har hr Bjerkande i sin reservation till utskottets utlåtande föresla git. Ett annat sätt vore, att de som icke drab bas af indelningsverkets tunga, deremot åtag sig motsvarande bördor för försvarsväsendet oct hvad som derutöfver kunde blifva nödigt lik: I fördelades på alla. Man må icke föreställa sis Ifatt den mindre bemedlade hemmansegaren är si berusad af krigisk entusiasm, att man unde: detta rus kan behandla honom huru man beha gar. Yrkade återremiss icke endast af denna punkt, utan äfven af alla de följande. Hr He dengren m. fl. instämde. Hr Hedlund trodde visserligen att vi, utan alltför stora kostnader, skulle kunna grunda vårt g nationalförsvar på en allmän folkbeväpning, men 1) då han på enskild väg hört att flere af kamma. I rens ledamöter, äfven bland de icke militära, icke vilja antaga något förslag, som icke bibehåller tlen stam, så lät talaren sin egen åsigt falla och t I förordade bifall till utskottets förslag. . Hr flierta ansåg att utskottet icke egnat de i ämnet väckta motioner den uppmärksamhet de föri tjenat, utan affärdat dem på ett sätt som vittt nade om att utskottets ledamöter låtit sig ledas af förutfattade åsigter. De motioner som talaIl ren isynnerhet ansåg värda uppmärksamhet voro I hr Ridderstads, som såsom sin motion framställt E j den 8. k. gotländska konventionen af 1811, och hr Uhrs, som föreslagit att major Stjernsvärds förslag skulle läggas till grund för omorganisationen af försvarsväsendet. Talaren saknade nödig sakkunskap för att kunna afgöra det ena eller andra förslagets företräde, men utskottet borde I omsorgsfullt hafva pröfvat dessa båda förslag, i stillet för au såsom nu på fri hand uppgöra ett eget. Yrkade derföre återremiss, men opponerade gig emot den förste talarens uppfattning af frågan och emot den mörka målning han lemnat om den mindre bemedlade jordegarens föreställningssätt. Hr And. Aug. Andersson erkände att utskottet gjort sig mycket förtjent af tacksamhet, men ansåg dock icke betänkandet tillfredsställande. Det gjorde nemligen icke nödigt afseende på den nödställda belägenhet, hvari svenska folket nu sig befinner, och talaren trodde att, om utskottets förslag antoges, de mindre bemedlade skola tvingas att rymma fältet och vi blifva utan arbetare. Yrkade återremiss. Hr Carl Ifvarscon. Utskottet har föreslagit att rustoch rotehållare skulle genom en billig aflösning få friköpa sig från den börda som nu genom indelningsverket är dem pålagd, men ta! laren trodde, att de svårligen kunna tvingas att antaga en sådan aflösning, och om de vägra, arifrån då taga de inkomster, som man beskola på detta sätt komma staten till att dermed bestrida de kostnader, som ganisationen er t att, såsom utördelningen af godo den af utskottet föreslagna omor: fordrar. Ansåg för öfrigt räti skottet föreslagit, grunden för kostnaderna för manskapets underhåll bör vara bevillningen. Talaren trodde dock att innan man vågar att besluta sig för en så genomgripande reform, som den utskottet föreslagit, man bör hafva utredt såväl de kostnader som erfordras, som ock de inkomster som äro att påräkna för bestridande af dessa kostnader. JEn sådan utredning kunde ej. om förslaget till utskottet återremitteras, medhinnas vid denna riksdag, utan ansåg talaren bästa sättet vara att K. M:t låter utreda hvilka kostnader erfordras samt dessutom hör rust. och rotehållare. huruvida de vilja åtaga sig en sådan aflösning, som den utskottet föreslagit, och att resultatet af dessa undersökningar framlägges för nästa riksdag. Men för idelse, att förslaget skulle till utskottet remitteras och ett nytt förslag vid denna g uppgöras, ville talaren fästa uppmärkseten på hr Ridderstads förslag, att underlet mätte få väljas af nationalbeväringen, öfver hvilket förslag talaren önskade att utskotborde yttra sig i ett möjligen blifvande nytt örslag. Hr Sven Nilsson vände sig först emot hr Hiertas anmärkning, om att utskottet icke särskildt besvarat hvarje motion. Inom utskottet hade en omsorgsfull granskning kommit hvarje motion till del, men utskottet hade icke ansett det vara skäl att i sitt betänkande särskildt till besvarande upplaga hvarje framställdt förslag, emedan då betänkandet blifvit alltför vidlyftigt. Uttalade sin tacksamhet mot hr Hedlund, som låtit sin mening falla. De öfriga talarne hafva icke framställt någon anmärkning emot denl:punkt, som nu vore föremål för behandling, men klandrat förslaget i sin helhet såsom varande orättvist. Men hvaruti består denna orättvisa. Utskottet har erkänt den allmänna värnepligten ; detta vore väl ganska rättvist, ty den fattiges blod är visserligen icke billigare men icke heller dyrare än den rikes. Likalitet kunde talaren se någon orättvisa deruti, att såsom grund för mankapets underhåll föreslagits bevillningen. Äfven r ket en stor fördel för jordegaren att han befrias från bördan af indelningsverket. Trodde, i motsats mot den förste talaren, att jorden är oss dyrbarare än den lösa egendomen, och att vi böra göra lika mycket för försvaret af fosterjorden, som för försvaret af vår lösegendom. En enda talare hade för återremiss förebragt något skäl, som förtjenade uppmärksamhet, det nemligen att ett kostnadsförslag borde uppgöras. Men det är omöiligt att nu medhinna och för öfrigt vore ju nu endast fråga om att bestämma den grund, hvarpå vårt försvarsväsende bör byggas. Förordade bifall till denna punkt. Vice talmannen. Att dömma af den diskussion som här förts, har man icke tillräckligt uppskattat vigten af den fråga, som nu utgör föremål för öfverläggningen. Ställningen är dock nu sådan, att den bör mana hvar och en att så snart som möjligt söka förskaffa sig ett starkt och ordnadt försvar, ty hvarje nation måste nu vara beredd att i hvarje ögonblick möta faran. Den första tal. har gjort sig skyldig till ett stort misstag, då han sökt räkna ut hvilket mest förtjenar att försvaras jorden eller den lösa egendomen. Här är neriligen fråga om ingenting mindre än om vi vilja försvara vårt fosterland, vår urgamla frihet, våra rättigheter som fria meuborgare, vår högt utvecklade folkbildning (starka bifallsrop). Allt detta äro den fattige och den rike icke allenast lika förpligtade utan lika berättigade att försvara (bra, bra!) och hvar och en bör derföre manas att göra de uppoftringar, som äro nödvändiga för att förskaffa oss ett sä starkt försvar som möjligt. Visserligen kunna med skäl åtskilliga anmärkningar göras mot det sätt, hvarpå utskottet döst den ekonomiska sidan af saken, men detta är icke något skäl hvarföre man nu skulle underlåta att vitra sis om den militäriska sidan af sa