Aftonbladet – 25 april 1867, sida 3

BITAL VULKOP IOP HNALIONECAS, NAGON INAIVAOCHS, sjelfständiga bestånd. Uraktlåtes ettdera, lika.( godt hvilket, kommer nationen, liksom individen, i det hänseendet i beroende af någon annan. Ett materielt beroende medför också sed;nare ett andligt beroende, liksom äfven det sistd j nämnda med säkerhet medför det förra. Alltså, r vill en nation, synnerligast en liten nation, gent afjemot bildade och mäktiga grannar, bevara sin sjelfständighet, måste hon tillse, att hon inom Isig sjelf må ega medlen att, så vidt möjligt är, 2 l afbjelpa såväl sina materiella gom sina andliga behof. Denna omständighet synes mig ligga till 1 fan för och oafvisligen fordra undervisningens a fördelning i tvenne läger, med lika rätt för alla, att, i mån af anlag och förmåga, bestämma, sig för det ena eller andra. ?Men?, heter det i hr 8:s motion, då undervisningen i folkskolan och elementarläroverket ändock rör sig inom samma sfer, hvarföre icke sammanslå dessa undervisningsanstalter och göra undervisningen till det 14:de året för alla gemensam och först med den nuvarande 5:te klassen låta henne dela sig i de tvenne nämnda olika riktningarne?? Till svar å denna fråga vill jag först erinra, att undervisningen i elementarläroverket och i folkskolan för närvarande, derigenom att undervisningen i främmande språk inträder från och med 1:sta klassen af det förra, har en så väsentligt olika karakter, att det är ett stort misstag att påstå, att undervisningen i I båda har till stor del samma sfer och att skilnaden egentligen skulle vara, att den i det förra lär ?med mera kostnad och omsorg organiserad?. . En jemförelse mellan den tid som, enligt skol, stadgan, är anslagen åt de främmande språken och den, som är egnad åt de läroämnen, hvilka I utgöra folkskolans undervisnings-sfer, torde bekräfta detta mitt påstående. Tänker man nu I något närmare på saken, så torde det för hvarje . j sansadt och oförvilladt omdöme äfven visa sig, Jatt ett sådant sammanslående hvarken vore till folkbildningens eller elementarbildningens fromma, utan tvärtom egnadt att förr eller sednare undergräfva båda; med andra ord: att en tidig l och mera omfattande undervisning i främmande språk är, med afseende på elementarundervisninJgens ändamål, lika nödvändig som den för folkundervisningens är umbärlig. I allmänhet taladt, synes nemligen folkskolan hafva till ändamål att med ingjutande af en sannt religiös, sedllig och fosterländsk ande tillika meddela de kunskaper och verka den själsodling, hvarigenom den allmänna mera vetenskapliga bildningen kan i sina praktiska resultater blifva tillgänglig för den större mängden af folket. För detta ändamål behöfver utan tvifvel folkbildningen höjas öfver den ståndpunkt hon nu innehar, men uppgiften synes mig dock vara den angifna. Med afseende härpå och då det icke är någon — vare sig torparens eller millionärens son — förmenadt att inträda i elementarläroverken, finner jag icke allenast icke något förhatligt eller orättvist? deri, att fordringarne på den större allmänhetens barn, d. v. s. på det stora antal, som ändock kommer att åtnöja sig med s. k. folkbildning, inskränkas till ett efter dess ändamäl afpassadt minimum, utan jag anser att det till och med vore ganska oriktigt, att genom en motsatt atgärd förlänga skoltiden för dem, hvilkas blifvande lefnadsförhållande fordrade ett tidigt inöfvande och deltagande i rent praktiska sysslor. Med förutnämnda minimibildning, om jag så får säga, i förening med praktisk duglighet skali i alla tider flertalet af folket känna sig lyckligt och nationens materiella behof bäst tillgodoses. Men häraf följer icke, att äfven den s. k. elementarundervisningen kan till det 14:de året behandlas efter samma plan och först med det nämnda året utvidga sig utöfver folkskolundervisningens sfer. Ehuruväl, enligt hvad jag förut visat, den s. k. folkbildningen, på rund af hennes närmaste ändamål, både kan och måste åtnöja sig med ett visst minimum, fordrar hon dock, för att sjelf kunna bestå, vid sin sida och öfver sig en annan bildning, som sträcker sina rötter djupare och som kan i sig upptaga, bearbeta och liksom en lifsåder ingjuta och sprida i folkbildningen de nya bildningselementer, utan hvilka denna sednare snart skulle förtvina och förtorka. I folkets? icke mindre än i hela nationens intresse synes mig således elementarläroverket hafva till uppgift, att åt den, visserligen mindre, delen affolket, hvilkens håg och fallenhet dertill egnar sig, meddela sådana kunskaper och en sådan själsodling, hvarigenom han icke endast må kunna tillegna sig de praktiska resultaterna at det bildningsarbete andra nationer utföra, utan äfven på egen hand med full sjelfständighet i detta arbete deltaga och dymedelst såväl kunna å sin nations vägnar göra någon insats i den bildningsfond, som utgör de bildade nationernas gemensamma egendom och föreningsband, som också göra dessas forskningar könda och i deras resultater tillämpliga för den större delen af folket. Att den undernisning, som har ett sådant ändamål, mäste erhålla en djupare och fastare grund, än folkundervisningens ändamål kräfver och tilllåter, torde vara klart, och eåsom grundval för denna undervisning anser jag intet ämne, hvarken i formelt eller materielt afseende, vara så sjenligt som främmande språk. Om man neml. å ena sidan besinnar denna bildnings höga upp: gift att vara målsman för nationens andliga intressen och behof; att vaka öfver, att det ma teriella välståndet, om det än genom folkbildningen ensam skulle kunna framkallas, dock icke må, enligt en i menniskonaturen grunsad tendens, småningom neddraga nationen i andlig förslappning och träldom, utan tvärtom af en utaf ideella intressen förädlad befolkning göres till medel för andens frihet och den nationella kulturens sjelfständiga utveckling; samt om man å andra sidan besinnar, huru rent ideelt det område är, på hvilket lärjungen genom språkundervisningen iaföres, hvilken varaktig. och mäktix inflytelse på tänkesättet för hela lifvet barndomens tidigare intryck utöfva, så torde man icke kunna förneka vigten deraf, att de, hvilkas naturliga krafter och anlag kalla dem till den nationella kulturens väktare och förkämpar, så tidigt som möjligt på detta område införas och der göras hemmastadde. Jag yttrade, attspråkundervisningens område är ideelt, och jag behöfver till försvar för detta yttrande blott erinra, att redan språket i och för sig är det mest omedelbara uttryck, som finnes, af menniskoanden sjelf och den rika verld af begrepp och föreställningar, som i honom finnes nedlagd; vidare att de språks litteratur, hvilka vid elementarundervisningen förekomma, framställa för ungdomen mönsterbilder af det ideella arbete, hvaråt de bildade nationernas ädlaste män utan afseende på egen fördel egnat sitt lif och sina krafter; slutligen — hvilket ingen sansad och erfaren skolman torde kunna bestrida — att sjelfva arten af det arbete, som den främmande språkundervisningen affordrar ungdomen, framförallt är egnad att hos honom väcka ett ideelt intresse och mångsidigt utbilda hans andliga förmögenheter. Då nu härtill kommer, att en vidsträckt kännedom af främmande språk äfven af rent materiella och praktiska skäl är för en liten nation af största vigt, men att en sådan kännedom är ganska svår att förvärfva sig vid mera framskriden ålder, deremot af barnet med dess skärpa uppfattning och minne vida lättare vinnes, så eynes det högst betänkligt att framflytta denna vigtiga undervisning från den ålder, som bäst derför egnar sig och af ingen annan undervis. ning kan hemta så mycken behållning hvarkeni formelt eller materielt afseende. Om nu grundlig språkbildning och epråkkännedom äro nödvändiga Vilkor för intellektuel sjelfständighet och oberoende, men det är en sanning att, då den stora mängden af svenska folkets barn icke af en sådan undervisning skulle draga synnerlig nytta, den icke bör förekomma i folkskolan, så finnes ingen annan utväg än att, som hittills, låta den s. k. folkbildningen och den s. k. lärda bildningen utgöra tvenne skilda inier, hvardera med.sin egen utgångspunkt och lämpad efter det mål, hvartill han skall leda. Häri ligger ingen orättvisa, då båda linierna stå öppna för alla, fattiga som rika. Men det är en helig pligt såväl för staten som för den enskilde, för den fattige som den rike, att bevara nationens andliga sjelfeständighet bland bildade folk och föt detta ändamål är det väl