Aftonbladet – 24 april 1867, sida 3

praktiken skall kunna blifva hvad den bör vara, icke en själlös formalism utan ett lefvande lif. Det reglemente som innehöll frön till denna falska utbildning hann dock aldrig göra någon skada, tack vare den snart sammanträdande riksdagen, som afslog detsamma. Nu åsyftar emellertid motionären att utbilda samma system, som då förkastades; liksom om dressyr vore vigtigare än bildning. Motionären hade i detta afseende !föreslagit , att de qvinliga eleverna i seminariet skulle erhålla undervisning i de arbeten och hus liga göromål, som tillhöra qvinnan. Talaren kände väl icke om de elever, som intagas i Stockholms seminarium, verkligen äro i behof af denna un-. dervisning, men de som söka inträde i Skara seminarium äro utgångna hvarken från societetens grädda eller ur fattigdomens kyffen och kunna förut koka annat än kaffe och baka annat än karameller. Det finnes två slag af småskolor, sådana som äro fristående och sådana som utgöra de nedersta klasserna af folkskolan. Lärarne i det förra slaget borde hafva samma bildning som deiden egentliga skolan, hvaremot de sednare, de enda som af staten erkännas, gerna kunna nöja sig med !ärare som erhållit sin bildning 1 folkskolan. Talaren hade besökt Stockholms skolor och trodde att de som erhållit en ordentlig undervisning i dessa skolor, ganska väl skulle kunna sköta lärarekallet i de småskolor, som af staten erkännas. I sin församling hade talaren tre skolor och flera af de elever som genomgått dem, ansäg han ega sådana kunskaper i alla ämnen, med undantag af tyska språket, att de kunnat intagas i tredje och fjerde klassen af elementarskolan, och då borde de väl ock kunna undervisa i en småskola. Talaren ansåg detta vara en kommunalangelägenhet och fann derföre en skrifvelse till K. M:t obehörig. Både obehöfligt och obehörigt ansåg han dessutom det ifrågasatta anslaget, isynnerhet som statsutskottet icke afgifvit något yttrande derom. Hr Siljeström yttrade sig i ett längre anförande, hvilket referenten, till följd af det temligen starka sorlet i salen, icke kunde uppfatta. Endast så mycket tyckte han sig förnimma, att talaren yrkade på bifall till grefve Ehrensvärds reservation. Hr Gumrelius uttryckte sin smärta deröfver, att den förste talaren tadlat de första stegen, som togos på folkskoleutvecklingens väg. Försin del blickade talaren med glädje tillbaka på den tid då dessa första steg togos och hade icke väntat att få höra förebråelser, för att man då icke gjorde mer än som kunde göras. Då folkskolan bildades, såg man ganska väl, att en länk fattades, nemligen undervisning för de minsta barnen. Så gerna man skulle velat undvika att lösrycka denna undervisning från hemmet, blef dock en lägre klass i skolan alldeles nödvändig, emedan många hem saknade både håg och förmåga att meddela den första undervisningens grunder. Om man vill tänka sig den bästa väg för undervisningen, så borde den först meddelas i henimet, och just till detta mål kunna smäskolorna leda. Dessa ckolor äro afsedda att bibringa den första mekaniska undervisningen, hvilken förr upptog mycken tid och utgjorde ett stort hinder för den egentliga skolan. Men huru skall man nu kunna få skickliga lärare till dessa skolor? Den föregående talaren hade sagt, att qvinnan bäst passade till lärare för de små barnen, emedan hon med sitt mjukare och mildare väsende kunde i viss mån ersätta hemmet. I denna åsigt instämde talaren, men ansåg dock att hon icke med det i vanliga folkskolor inhemtade kunskapsmåttet vore skicklig dertill. Dermed ville han dock icke påstå, att hon skulle behöfva studera i åratal utan blott, att hon väl inhemtat de första kunska perna och derjemte lärt sig att behandla barnen, så att hon kan vinna deras kärlek. Både af denna orsak ansåg talaren förslaget om en särskild klass i seminarium för bildande af lärare och lärarinnor vara olämplig som ock derföre att det icke kunde leda dertill, att förse de många småskolorna med tillräckligt antal lärare. Talaren ville dock derföre icke klandra regeringen, som inrättat en sådan klass i Stockholms-seminarium, ty endast genom den praktiska erfarenheten kan man i frågor sådana som denna komma på den rätta stråten. Landstingen hade mer och mer åtagit sig folkskolan, lemnat flera och flera bidrag till anstalter för lärares bildande, utan någon påstötning från regering och representation, och tal. var öfvertygad att alla landsting så småningom skola följa efter på denna bana. Derföre kunde tal. icke biträda förslaget om aflåtande till K. M:t af den föreslagna skrifvelsen. Om det ock skulle vara önskligt, att statsmakterna underhjelpte bemödandena på några ställen, der det går trögare, så ville tal. likväl icke förorda ett sådant understödjande, ty om staten en gång börjar dermed, får den nog fortsätta. Tal. trodde, att detta var en oriktig väg och ansåg att staten i detta fall blott. hade att uppställa en undervisningsplan och öfverlemna den till landstingen — och tal. var öfvertygad att saken dermed komme ide bästa händer. Då tal. således för närvarande icke ville anslå några medel och ej heller tillstyrka en Bkrifvelse till regeringen, så ville han upprepa, att det icke skedde af likgiltighet för småskolan, utan till följd af hans öfvertygelse, att denna angelägenhet nu kommit in på sin rätta väg, från hvilken den icke bör ryckas. Hr Magnell ansåg det vara en svårighet i den föreslagna åtgärden, att qvinnor skulle undervisas vid seminarier, som äro afsedda att bilda manliga elever, visade flera praktiska svårigheter, som af detta förslag skulle uppstå och motsatte sig den föreslagna skrifvelsen. Hr Rosen berg ansåg frågan allt för outredd och yrkade afslag, i hvilket yrkande hrr Kolmodin och Magnus Svensson instämde. Hr Carl Ifvarsson betygade motionären sin tacksamhet för hans mot folkskolan visade välvilja och skulle gerna önskat återremiss för frågans fullständiga utredande, om nemligen en återremiss tjenat till nåonting. Hr Bergman afstod från yrkandet på bifall till sin reservation, sedan det blifvit upplyst att första kammaren afslagit punkten. Såsom vi sist nämnde afslogs utskottets förslag. RRENO ET