Aftonbladet – 24 april 1867, sida 3

fredliga arbetet, som dagligen i sin höga utveck ling ställer menniskan ansigte mot ansigte emo städse otömda naturkrafter, öppnar stundom ge nom explosionen af ett ångskepp, sammanstöt vingen mellan ett par jernbanståg, antändnin gen af gaserna i en kolgrufva en plötslig gra för hundratal af idoga, oskyldiga varelser. Vic sådana händelser skakas vi väl af en djup be störtning, men denna känsla har något renande och upplyftande, i det den påminner oss om vål andlighet och att vår bestämmelse der bortor icke räckes af några olycksfall. Vid budet on en verkställd dödsdom deremot fylles vårt brös af ett oblandadt qval. Vore samhället en ande varelse, som naturkrafterna kunde förfoga öfve: och med blixten krossa missdådaren i sjelfvc ögonblicket af hans brottsliga dåd eller änm bättre förut, dä skulle vi i sanning böja oss fö! samhällets storhet; men nu kunna vi endast ryss öfver detta samhälle, som med kallt blod, utan sjelfförsvarets nödvändighet, tar ett menniskolif en himlens skänk, som det ej kan återgifva, och utöfvar denna dystra majestätsrätt, detta jus emi nens, under de simplaste former, med de torfti. gaste medel, utan ens full säkerhet att det ej möjligen begår ett legalt mord, Jag återkommer :ill min utgångspunkt. Såsom frågan blifvit af utskottet stäld, är den en tids fråga, men derjemte en kulturfråga: är svenske folket moget för uttagandet af ett steg, som andra folk tagit före oss, eller måste det ännu vänta på den välgerning, som andra nationer redan fåt sig i lagstiftningen inrymd? Är detta lugna, ädla. laglydiga folk mindre förtjent af lagstiftarens förtroende än Cintras pöbel, än Neapels bandåiter, än tattarhoparne som irra hemlösa och laglösa kring Donaustaternas slätter, än afskummet a! Europas befolkning som emigrationens svallvågoi årligen vältrar mot det Nordamerikanska stats förbundets kuster? Sådant är problemet; vi ha här att afgifva ett sundhetsvittneebörd om värt folks tillstånd, om ståndpunkten af dess allmän. na rättsmedvetande. Då K. M:t för tre år sedan till rikets ständer afgaf det förslag till förändrad riksdagsordning, i kraft af hvars erhållande såsom grundlag vi, mine herrar, inneha våra platser på detta rum, hvarigenom var det väl som detta förslag väckte så allmän tillfredsställelse och liksom för sig öppnade alla hjertan? Väl icke genom sin ovilkorliga fullkomlighet? Sannolikt icke, ty man hörde så många tvifvel och många betänkligheter uttalade i enskilda punkter. Men ändå var till fredsställelsen stor och allmän. Och hvarföre? Utan tvifvel derföre, att lagförslagets hvarje pa ragraf röjde det högsinnade förtroende, som der första statsmakten satte till folkets sedlighet. klokhet, hofsamhet och fosterlandskärlek. Och ingen af dem, som folkets förtroende kallat att inom dessa kamrar föra dess talan, skulle väl vilja erkänna att folket genom sina zättsutöfning jäfvat detta förtroende. I sin ordning väntar nu detta folk af oss, dess representanter, ett sedligt förtroendevotum eller ett sedligt fattigdomsbevis. Mine herrar! Jag kan ej med min röst bidraga till det sednare; anhåller om betänkandets återremiss i den uti hr Bovins motion angifna syftnine