Aftonbladet – 24 april 1867, sida 3

ståndet, ligger en annan ännu större klass med mindre bildning både i intellektuel och sedlig måtto, och att det för denna klass isynnerhet tarfvas afskräckande exempel. Jag medger det, jag skulle vilja kalla den klassen med det öfverskylande, eller skonande namnet, de minst vällottades klass, så väl till egendom som uppfostran, här blomstrar okunnighet, här råder försoftning, någongång vildhet, här råder förkärlek för stränga, ja grymma straff och man liksom anser som sin rättighet att slita spö och böja sig under bilan. Äfven kroppsstraffens afskaffande mötte hos denna klass till en början endast ett ringa bifall. Det är dock icke råhetens votum som får bestämma kulturfrågornas utgång. Jag har hört berättas att när en berömd numera bortgången rättslärd och fosterlandsvän, som med sin mäktiga personlighet inom lagberedningen verkade till spöstraffets afskaffande och äfven mot dödsstraffet inlade en kraftig reservation, drog sig tillbaka från sin offentliga verksamhet och bosatte sig på sin landtgård, frågade folket i nejden med en spefull skämtsamhet: hvem skall nu blifva tjufvarnes advokat? Emellertid ville de säkert icke nu hafva sina skampålar tillbaka. Så skall det ock gå med dödsstraffet; ingen skall sakna det när det engång blifvit bort: aget. . Utskottet anmärker att de stora kulturstaterna sjelfva förhålla sig tveksarat med afseende på dödsstraffets afskaftande. Ja, det är sannt; men lika säkert är, att denna fråga öfverallt står på dagordningen alltsedan 1864, samma år då vår nuvarande strafflag blef af K. M:t promulgerad till efterlefnad. Det må se ut som en slump, men det torde vara något mera att just året 1864 vragte frågan om dödsstraffets afskaffande till tals för Europas förnämsta kulturfolk. I Frankrike uppstod med detta år en utomordentligt lifhg rörelse inom litteraturen, en mängd utmärkta författare utgåfvo skrifter mot dödsstraffet afhvilka jag erinrar mig namnen Bonneville de Marsanges, Ortolan, Motinier och sednast generalinspektörn för franska fängelserna M. Lucas, samt bragte frågan inför franska institutet. Följden af denna litterära verksamhet har varit en agitation mot dödsstraffet, som gått genom hela Frank rike. Inför franska senaten ligga i detta ögonblick, om jag ej misstager mig, petitioner från alla landets delar, hvartill staden Paris ensam bidragit med icke mindre än 100,000 underskrif ter. I Tysklands flesta stater hafva från samma år rättslärde och läkare varit verksamma att behandla denna mensklighetens stora kulturfråga och förberedt tänkesätten för en mildring i lagstiftningen, som ej kan vara aflägsen. I flera småstater, Oldenburg, Anhalt, Nassau, som för oss har ett särskiidt intresse, har dödsstraffet redan någon tid varit afskaffadt, utan att några olägenheter deraf följt, och baierska representant kammaren har nyligen beslutit dess afskaffande. I Belgien verkar en enskild förening ?frassociaI. tion pour Pabolition de la peine de mort? för sitt I menniskoälskande syfte, talangfulle författare försvara samma åsigter och det har inom den dagliga pressen blifvit framhållet att inom de fyra provinser hvarest dödsstraffet i verkligheten är upphäfdt, har antalet af grofva brott ingalunda blifvit förökadt. I Nederländerna, ett samhälle, som i många afseenden för oss borde vara en föresyn existerar sedan några år tillbaka äfvenledes ett sällskap som verkar för dödsstraffets afskaftande, och inom litteraturen, särdeles den periodiska, råder en liflig rörelse i samma syftning. I det nya konungariket Italien har, såsom man kunde vänta i Beccarias fädernesland, litteraturen lif-. ligt upptagit frågan, och här, liksom i Portugal, föreligga nya kriminallagsförslag, ur hvilka dödsl: straffet blifvit uteslutet. I den nya Donaustaten Rumänien är detta straff likaledes helt och hållet afskaffadt, likaledes i flere af de schweiziska l: kantonerna. I England, inom hvars lagstiftande I. församling hvarje ny ide alltid möter ett så ihärI. digt och kompakt motstånd, hvilket endast kan . besegras genom en ihärdigare agitation, harl. frågan blifvit upptagen af en enskild förening: Society for the abolition of Capital punishment, . som genom : föreläsningar och skrifter bearbeta öfvertygelserna i sin menniskovänliga syftning, och 1864 ingafs i underhuset för första gången : en bill om dödsstraffets afskaffande med den på. följd att en kongl. komit nedsattes för att un-l: dersöka ämnet. Jag känner j resultatet af denna komitås arbete; men frågan, en gångl, väckt i parlamentet, återkommer der år från årl. med ständigt växande styrka, tilldess ett förädladt folkmedvetande omsider stormar den sista l. positionen. Äfven på andra sidan Atlanten fort: . går samma arbete. I flere af Nordamerikas för-. enta stater har dödsstraffet redan någon tid va-l: rit upphäfdt; jag påminner mig Michigan, Wiscounsin. Rhode-Island och nu senast Illinois. Il: Maine får ingen lifdömd föras till döden, förrän ; han undergått ett profår, under hvilken tid han . följes med noga uppmärksamhet af fängelse-. styrelsen, och befinnes han under denna prötningstid hafva genom sitt uppförande gifvit hopp l. om verklig förbättring, mildras dödsstraffet tilll. fängelse för lifstid eller flere år. Denna humana l och försigtiga lagstiftning har burit de bästa i frukter; under den tid af 30 år, som den egt bestånd, har ett enda dödsstraff blifvit verkstäldt, nemligen på en fånge som mördat sin . fångvaktare — just det brott, för hvars skulll. den föregående talaren yttrat betänkligheter. I staten Newyork, ser jag, är man nu färdig att:; följa Maines exempel. Således, mina herrar, sel. vi att den svenska riksdagen ej står ensam i sitt I. arbete för denna mildring i strafflagen; den står j: ju öfverallt på dagordningen i dem civiliserade l: verlden. ; Man säger att straffets qvarstående i lagen ärl. oskyldigt, då det endast stär der som ett alternativ och då sedan den nya strafflagen endast ; två dödsdomar blifvit verkställda. Detta är dock, ! efter min tanke, två dödsstraff för mycket. Jag hembär lagutskottets högtlagfarne ordförande min uppriktiga tacksägelse för det öppna och manliga sätt, hvarpå han för sin personliga del nyss l. bekände, att det ej är angenämt att döma en: menniska till. döden, försäkrande att han ejl. ville kosta ett enda ord, en halfdragen anda?. på. dödsstraffets bibehållande, och lofvade att han . visst icke för sin del skulle sätta sig emov dess afskaffande; men jag är af väsentligen . olika tanke med honom, då han förklarar att saken har oändligen liten praktisk vigt?. Jäg tror tvärtom, att det för lagskipningens jemnal gång och för upprätthållandet uf nödig aktning för bestående lagar är af högsta nöd att det snart borttages. Det är numera bland kriminalisterna allmänt erkändt att benådningsrätten är en farlig rätt, såsom alltid i sista hand beroende på en subjektiv känsla, ett godtycke. Men den alternativa straffbestämningen innebär i sjelfva verket en benådning, ehuru lagligen i den första dömande instansens hand. Jag har hört aktningsvärda landtdomare försäkra mig, att de al dr:g hädanefter, under hvilka omständigheter som helst, komma att afkunna en dödsdom. Föröfrigt torde den tid ej vara särdeles aflägsen, då vi få en jury i brottmål, ej en sädan som vi nu ha, utan en verklig afgörande jury; men hvem skulle vilja finna den anklagade skyldig, om hans jurymans votum skulle kunna föranleda användandet af en straffart, som hans samvete fördömde? Vi se också hvilken betänklig slapphetilagskipningen både i England och Frankrike blifvit en följd af Jurymannens ovilja att afkunna ett?skyldig?, och deri ligger, efter min tanke, den stora vådan. Men skall straffet ej bli ett tomt hot, en föraktad fogelskrämma, så måste det åtminstone nägon gång tillämpas, och om ej underdomstolarne vilja det, skola öfverrätterna då och då gripa sig an med en blodsdom, för att, som det heter, statuera ett exempel. En man skall då utgifvas fe PIÅlas ät mn Al lin If AfXnan 24 lagane ma