Aftonbladet – 24 april 1867, sida 2

sreditsystem, som allt sedermera utgjort en hämsko på allmänna välståndets tillväxt, orundlades. Att nu, sedan värdemätaren: myntenheten under 33 år varit en sanning, vilja med anledning af de uppgifna siffrorna antyda, att vår främsta näringsgren skulle vara i sämre belägenhet än då en fast myntfot länge saknats och varuutbytena till följd deraf gingo trögt samt försäljningar på kredit voro förknippade med stora faror, emedan ingen kunde veta hvad en revers på 1000 daler silfvermynt verkligen kunde befinnas vara värd efter 6 månader, vid förfallotiden, det gränsar till det orimliga. För den, som icke har för afsigt fullgöra sina förbindelser, är det till och med beqvämt om en fast myntfot saknag, men för landets ekonomiska välstånd och utveckling utgör dock den fasta myntfoten en hörnsten, hvilkens värde och vigt man ej tillräckligt uppskattar förr än man egnat framfarna tiders olyckor ett allvarligare studium. Ibland orsakerna till iandtbrukets betryck uppgifves: ?Brist på kapital förorsakad genom en olämplig, illa ordnad och felaktig kreditoch banklagstiftning. Denna brist på kapital är numera så mycket svårare, ja, i längden omöjlig för jordbrukaren att bära, som för ett årtionde tillbaka han genom då öppnade låneutvägar blef inledd uti flerahanda företag, hvilka han numera omöjligen kan fullfölja i brist på pengar.? Det är nu D. A:s vana och metod attsammanblanda hvad som tarfvar förbättring med det som är godt, och det lärer väl icke hjelpa att vi förnyade gånger upplyst derom, att banklagstiftningen är ändamålsenlig, hvaremot kreditlagstiftningen är i största behof af ett tidsenligt ordnande. D.-A. kommer naturligtvis allt framgeut att sammanlänka kreditoch banklagstiftning samt uttala sina förkastelsedomar öfver begge. För ernåendet af en förbättrad ställning och på det att bristen på penningkapital skulle göras mindre kännbar vore det likväl af största vigt, att kreditlagstiftvivgen ordnades. Regeringen borde skänka denna fråga en större uppmärksamhet, men måhända byser hon någon betänklighet att låntagarepartiet torde finna en väl ordnad kreditlagstiftning vars allting annat än önskvärd. Att få låna emot billig ränta och tillräckligt lång betalningstiat är, enligt D. A., detta partis fältrop och lösen. Med tillräckligt lång betalningstid m.nar man naturligen företrädesvis omsättninger i det oändliga, ty det är en känd sak, att redan nu en stor del af de skenbart korta lånen icke återbetalas inom samma antal år, som det i förskrifoingen bestämda anial råna der. Den klagan D. A. förer öfver de under sednaste årtionde öppnade låneutv garne, hvarigenom jordbrukaren skulle ha blifvit Sinledd i flerahanda företag, är så mycket mindre befogad, som dels allmänna hypoteksbanken upprättades af jordbrukarne sjelf: va, i syftning att emancipera jordbruket från privaibankerna, och dels det synes temligen ohemult förutsätta att jordbrukarne i ali. mänhet skulle likeom barn behöfva vaktas och varnas, att icke bränna sig af elden. Om någon obetänksamhet vid Jåns upptagande och de lånade penningarnes användande ostridigt varit för handen, så torde väl, prisad vare det fria aftalet, numera en större betänksamhet bafva inträdt. Man gör numera sina beräkningar öfver huru de upplånade penningarne skola så fördelaktigt användas, att de återgifva kapital, ränta och vinst, och man låter sådana företag, som icke löna sig att utföra med lånta pengar, hvila. Detta är sund och klok hus hållning; och öfven om icke ett lika stort antal tunnland jordskulle komma att, under det nästföljande tiotalet af år, uppbrytas och nyodlas, som under det tilländalupna årtiondet, så är det likväl ganska möjligt, att nettobehållningen afjordbruket kan blifva lita stor eller större. Detäringen fördel, att kapital anbringas uti företag utan all beräkning i afseende på afkastninen. 3 Man vill söka göra till någonting förkastligt, att draga fördel af sitt egande kapital eller verkställda arbete och man sammanblandar den hjelpsamhet en hvar är skyldig nödlidande med den rätt en hvar mäste, innan eganderätten har upphört att respekteras, tillerkännas att förfoga öfver sin egen-l: dom. Så klagar D. A. öfver tden obenägenhet kapitalister haft att nedlägga sina penningar der, hvarest vinsten blefve högst 4 å 5 procent, då aktierna i bankerna gifva 8 å 12, stundom 16 procent utan allt besvär; samt öfver den benägenhet penningen fått, att söka de vägar der han mest kastar af sig, gör att på sednare tider : kapitalen strömma till obligationsoch aktiemarknaden, der penningmannen (återigen!) utan allt besvär på bestämda tider skördar 8 å 10 procent på sitt kapital?. Dylik benägenhet att söka den mest fördelaktiga användning bar penningen alldeles på samma sätt som arbetet i alla tider haft och den är lika naturlig som till exempel att D. A. sjelt söker de vägar der dess arbete mest kastar aj sig. Att kapitalerna skulle ?strömma till obligationsoch aktiemarknaden?, var för oss en angenäm nyhet, tyvärr hafva vi icke förmärkt någon sådan strömsättning och exempelvis må anföras att vid alla under gripa sig an dermed, då det temligen starka ännn en oåne skall säca Haermnasa ni räckta