Aftonbladet – 24 april 1867, sida 2

inom sig ett löfte att det skulle bli det sista på den dagen. Han väntade. Madame de Casa-Real räckte h)nom han. den. Han låtsade icke märka det. ?Noäöl...? sade hon med sin ljufvaste röst, ?Noäl, ni har då icke glömt dessa lyckliga stunder, dessa glada minnen från våra unga år?? Tala endast för min räkning, min fru, svarade grefven. Jag har haft unga år, men ni är ännu beständigt ung. Man skulle tro att ni icke vore mer än tjugo år.? YMin stackars grefve?, svarade hon och skakade på hufvudet med en sentimental min, ?stackars grefve, ni talar om färgen på m:tt hår och mitt smärta lif, under det jag endast tänker på hjertat och de känslor, som äro inneslutna der liksom i en helgedom. Vi lefva endast med bjertat, vi qvinnor ... ?I Paris?? frågade han allvarsamt. Nej, vi qvinnor på andra eidan hafvet.? Och huru gammalt är då ert hjerta, orefvinna ?7 Jag har icke mera någon ålder?, svarade hon med bestämd och skarp röst, Tillåt mig försäkra er att ni misstager PNej. ?Ert hjerta är lika gammalt som edra passioner.? Och mina passioner?? ?Aro ännu helt unga och lifaktigs.? Tror ni det?? Jag hör dem brusa och ryta öfver den verksamhet som ni ålagt dem ...? Noöl ! Jag ser dem smyga i skuggan och söka ett byte som allt för länge låter vänta på ig. Grefve!? ?Jag hör dem såsom jag hör er, grefvina. Jag ser dem, som jag ser er. Ochtro mig, det förflutna mäste ega en stor makt öfver en själ sådan som min, för att jag