Aftonbladet – 24 april 1867, sida 2

RBIÄSDAGEN Frågan om försvarsverkots ordnande. Utlåtande, med anledning af väckta motioner rörande landtförsvarets ombildning och der till hörande frågor m. m. (Slut från gårdagsbl.y Ett bland de förnämsta vilkoren för armåns förstärkande i den grad, som af utskottet ofvan blifvit antagen, är, att tillgången på öfvadt och skickligt befäl i samma mån ökas. Det befäl, som nu finnes, torde knappast kunna anses vara tillräckligt för en krigsfot af 50,000 man med dess staber och depöter; derutaf kan man bilda sig ett begrepp, huru mycket befäl, som ytterligare erfordras för en krigsfot af 70,000 eller 90,000 man med dess ersättningstrupper, äfvensom för landtstormens olika delar. Särdeles gäller detta behof af ökadt befäl det vapen, som i sig skall upptaga större delen af beväringen, nemligen infanteriet. Statens tillgångar torde likväl äfven med afseende på detta vapen allenast i ringa mån medgifva ökande af det nuvarande fasta stambefiälet. Emellertid anser utskottet för den förelagna organisationen oundgängligen nödvändigt, alt infanteriets stamregementen, hvilka, enligt hvad ofvan blifvit föreslaget, skulle kunna fördelas å 4 bataljoner, hafva åtminstone tre fasta bataljonskadrer, med på full stat anstäldt befäl. Utskottet har tänkt sig nämnde kadrer, förutom staberna, sålunda sammansatta, att kompaniet bestode af 1 kompanichef, 2 subalternofficerare, 4 underofficerare och 16 korporaler. I afseende på fjerde bataljonen föreställer sig utskottet, att dess befälskader skulle kunna erhållas, dels ur beväringens leder och dels ge nom 8. k. halfsoldsbefäl, om, hvars åstadkommande utskottet straxt nedanför skall afgifva förslag. Nämnda beväringaoch halfsoldsbeftäl torde dessutom böra lemna den fjerde underofficeraren för de tre fasta kadrernas kompanier. Utskottet får derföre tillstyrka: 12:o att det ökade befäl, som erfordrades för infanteriet, skall anskaffas dels genom fullständigt befäl på stat för tre bataljoner, dels för fjerde bataljonen genom beväringsoch s. k. halfsoldsbefäl, hvilket sednare äfven skall afgifva den fjerde underofficeraren för de fasta kadrernas kompanier. Inom armån är det en ingalunda sällsynt före. teelse, att officerare, för hvilka staten påkostar en omsorgsfull militärisk uppfostran och hvilka för öfrigt äro duglige i sitt yrke, efter en kortare tjenstetid anse sig nödsakade att söka afsked, emedan enskilda angelägenheter så mycket och så oaflåtligt taga deras tid i anspråk, att de ej kunna underkasta sig den beständiga och på förhand sällan beräkneliga disponibilitet, som tjenstgöringen, särdeles på roten, erfordrar. Armån går härigenom förlustig många goda krafter, som, om tjenstgöringen vore inskränkt till vissa å bestämda tider inträffande skyldigheter, t. ex. mötena, gerna fortfarande skulle vilja mot en mindre ersättning egna en del af sin tid åt krigareyrket.