Aftonbladet – 20 april 1867, sida 2

HB OK se att beväringen samöfvas under sista öf-Ili ingsåret med stammen; att den mindre krigsfoten borde blifva 0,000, den större 70,000, hvilken skulle unna ökas till 90,000 man; att stammens vapenöfningar ökas till hvad andtförsvarskomiten föreslagit; att beväringens öfningar ökas till 60 dagar; att gymnastik och vapenöfningar i skoorna införas; att befälsämnen böra ur beväringen utagas. Alla ofvannämnda vigtiga förslag framtälldes äfven af landtförsvarskomiten, och jå skälen till dem finnas tryckta i denna comites betänkande, torde det vara öfverlödigt att här anföra dem, så mycket mer om utskottet vid sina tillstyrkanden instämt samma skäl, En mindre olikhet förefinocs leruti, att den 4-åriga krigsreserven räknas af somiten till beväringen, hvaremot utskottet vänfört den till landstormen. Det förra är stvifvelaktigt rättare; och blir orgenisatioren en gång färdig, skall man säkerligen inna att krigsreserven, hvars ändamål är utt fylla armens luckor, alldeles icke bör, såsom utskottet föreslär, ordnas på sjellständiga afdelningar? ; uten har sitt rätta rum beväringen för att efter bohof i armån inräda. Bmeilertid är för näevarande det stora steget taget att erkänna en sådan krigsreservs nödvändighet. Men utöfver hvad landtförsvarekomiten föreslagit, her utskottet ganska prisvärdt tillstyrkt: stamregemententenas möjliga organisation på 4 bataljoner och stamkärernas på två; fallständigt beföl på stat för tre bataljoper, med 4 underofficerare och 16 korporaler på kompaniet; ökad befälstillgång genom officerares och underofficerares efter viss tjenstgöring och skedd begäran försättande på halt sold, samt genom reservbefäls bildande ur beväringes; korporalskolors utvidgnicg till bildande ai underbefäl ur armåns led; Wermlands fältjägare egementes indragning; hela beväringsklassens öfning3; öfningens fördelning på tre i stället för två år, hvaraf det första året, gauska riktigt och tll kostnadens förminskning, 10 dagar i hemorten och med egna kläder, det andra 30 och det tredje året 20 dagar, denna sednare tid med stammen införlifvad ; de äldsta beväringsklassernas utgående först och de yngsta sedermera; beväringens tjenstgöring intill krigets slut oaktadt beväringsåldern upphört; legnings och friköps upphörande sarct beväringspligtens ovilkorlighet både under fred och krig; bildande af en ständigvarande svensk-norsk komite för afgifvande af betänkande rörande lämpliga vapen och befästningar. De flesta af dessa förslag äro icke nya, men förtjensten ligger i deras framställande, och deras nytta är sjelfklar. Endast någa må icke utan anmärknin ar förbigås. Halfsoldsystemet förtjenar att försökar. Sedan numera alla officerare bildas vid krigsskolan, borde de icke tillåtas att när som helst taga afsked, utan all vidare tjensteskyldighet. En elev vid krigsskolan kostar årligen öfver 1000 rdr. Deraf betalar hans målsman något mer än 600 rdr, således staten omkring 400. Om han också ice numera är vid krigeskolan längre än 2!e år, har staten lkväl å denna hans speciulbild ning påkostat omkring 1000 rår. Han borde då icke hafva rätt att kort tid efter sin utnämning taga afsked, utan alltjenstgöringspligt. Staten borde hafva rätt att af honom fordra en sådan. Så sker i andra länder. Hitintills har den orimligheten egt rum, ati cn kadett, som 6 eller 8 år varit vid krigsakademien, någon gång tagit afsked efter ett år; han har då kostat staten flera tusen rår, för hvilka valutan antagligen varit mindre, lt i mån som vistandet vid skolan varit längre. s Halfsoldsystemet skulle äfven förekomma detta missbruk. Vapenpligtens ovilkorlighet har under sednare tider oftare blifvit yrkad, och vunnit vind genom den legofria preussiska härens nyligen vunna stora seger. Den politisk: och socisla rättviean och jemnalikheten inför lagen, vapenkunnighetens utbredande genom den allmänna soldatekolan, den lytuing, som oationalmedvetandet får genom alla med-: borgareklassers närvaro vid armån, och den: ! nas förmån att ega biliningen i sma djupali ed, äro högt talande skäl för grundsatsens! antagande. Å andra sidan har man hystl4 betänkligheter mot saken, dels ur militäriska skäl, emedan man ansett legningen upp;aun: tra till frivillig tjenst, hvilken lemnar mera lt ( ) f 3 ID om —— NL rr HA pet mn nm sannolikhet för duglighet än den tvungra, samt lemnar tillfälle att få längre bevällalj en duxrlig karl i tjenst; dels ur industriella skäl, emedan legningsräiten, önskvärd äfven för raindre bemedlade, hindrar afbrottet i en mängd vigtiga näringar; hvartill kommer att man äfven i Preussen nödgas medgifval:s många befrielser till fördel för bildning och näringar, m. fl. skäl, som fianas anförda i landtförsvarskomitens betänkande sid. 52,53. Hos 0ss har dessutom alltsedan 1810 vapenpligtens ovilkorlighet icke kunnat ända hbitintills ifråvasättas, emedan man i det förra bondeståndet trott sig finna en allmän obenögenhet hos allmogen mot saken. Men däl tänkesättet numera synes vara förändradt, då i utskottet ingen enda röst höjt sig för legningsrätten, och om det är sannt, att laad.t önskar dess upphäfvande, så är klart att alla både militäriska och industriela betänkligheter böra vika,! och att alla böra ställa sigpå den sida, der de i saken djupast deltaBönde stå. Fördelarne måste dö öfverväga alla olägenheter. Beväringsöfningens fördelning på tre i stället för två år vore en stor förbättring; men då utskottet, — med anledning af sin riktiga tanke att de tre äldsta beväringsklasserna böra utgå hamför de yngre, och första klassen sist, hvars utgående således blefve sällsynt, — anser en framflyttning af beväringsåldern från 20 will 22 år, enligt landtförsvarskomitens förslag vara mindre nödvändig?, så har det otvifvelaktigt orätt. Alla läkare äro ense om det otjenliga, ati med outbildade kroppskrafter underkastas till och med blott vapeuvöfningar med tunga gevär, och då vära gravnland Norge och Danmark lätit denna stio et vara Öf