Aftonbladet – 18 april 1867, sida 2

ling och mena att allt hvad som hittills blifvit gjordt måste göras om eller tillbaka igen? — ett påstående, som onekligen är högst öfverraskande, då man besinnar, att det just har varit mot maalstreevet? som denna beskyllning förnyade gånger och skenbart på visst sätt med skäl blifvit riktad; att det var detta, som ville bryta med hela vårt kulturspråks hittillsvarande utveckling och fordrade en fullständig regeneration af hela vårt andliga lif. Den slutsats, till hvilken norskhetsmännen till sist komma och som i hr Sars föredrag väsentligen stöder sig på en historisk uppfattning af vår förflutna tid, till hvilken vi längre fram skola återkomma, blir derför också på grund af premissernas ringa faktiska halt temligen sväfvande. Vi vilja, heter det, tro på den skandinaviska idn, så som man hittills har trott på den — det vill då förmodligen säga i all allmänlighet såsom en poetisk studenttanke utan någon sträfvan att sätta den i verket i den praktiska politiken. Visserligen medgifves det, att det finns mycken gemensamhet, mycken öfverensstämmelse mellan Nordens tre folk, och att de derför kunna stå i en mera oafbruten och liflig vexelverkan, än som eger rum mellan Europas öfriga nationer. Men å andra sidan är dock, menar författaren, i afseende å historia och inre utveckling det för hvart särskildt folk egna långt öfvervägande öfver hvad som är gemensamt för dem alla tre — och till bevis härpå anför författaren, förmodligen förglömmande Allens mästerliga verk, att ?ännu ingen har försökt att skrifva en sammanhängande nordens historia?. Moralen är, att norrmän, svenskar och danskar — med undantag af några få, hos hvilka en doktrins tyranni har tillintetgjort allt sundt förstånd? — alltid ha betraktat sig och känt sig såsom tre särskilda folk, och att denna frånskiljning beror på en från evighet till evighet gällande naturlag, i hvilken vi hvarken få eller kunna vänta någon förändring. Detta är således det framtidsperspektiv, som öppnas för oss från det hållet. Hvad som här bör anmärkas är, att om också den ensidiga polemiska prägel, som föredraget om ?den nyaste nordiska helstatspolitiken? bär, uteslutande måste tillskrifvas författarens individualitet, så har dock hr Sars på de få ställen, der han gör positiva anspråk gällande, uppträdt icke blott på egna vägnar utan såsom sakförare för ett litet, men både talangfullt och energiskt parti — det parti, hvilket jag förut haft tillfälle att karakterisera såsom ett ultrakonservativt isoleringsparti och som i det nya veckobladet-?Vårt land? har fått sin organ i pressen. Då jag ru öfvergår till den förut nämnda olikheten i uppfattningen af vår äldse historia, måste jag först anmärka, att detlöjliga förhållandet eger rum, att de s. k. helstatspolitici bygga sina anspråk på framtiden, just på den historiska uppfattning af forntiden, hvilken först med någon utförligbet har gjorts gällande af samme man, som vi i ifrågavarande broschyr återfinna såsom helstatspolitikens oförsonligaste motståndare. Under den närmaste tideå efter det föreningen med Danmark blifvit upphäfd framträdde likasom i hela vår litteratur så äfven på historieforskningens område en reaktion-mot den sympati, som dittills hade bundit oss vid våra bröder på andra sidan om Kattegat, en reaktion, som fick sitt krassaste uttryck i N. Wergelands bekanta skrift: Danmarks politiska förbrytelser mot Norge.? Man var icke långt ifrån att med en liten förändrivg citera Evalds bekanta utrop: All vår förtret är dansk, och om också denna plötsliga ovilja mot allt främmande till en viss grad kunde vara berättigad i det praktiska lifvet der det då gällde att omsorgsfullt värna de första svaga sjelfständighetsgroddarne, så kan det icke nekas, att den i vetenskapen gjorde mera ondt än godt samt hos en och annan steg till en rentaf löjlig Danofobi. . Efterhand saktade emellertid stormen af. Våra historieforskare kastade sig nästan uteslutande öfver landets äldsta historia under sjelfständighetsperioden, och det var först sedan detta hittills så godt som ouppodlade fält blifvit någorlunda uppröjdt som våra yngre historici vände sin uppmärksamliet på landets öde under föreningen med Danmark. Ett arbete om denna tidrymd, hvilket i många afseenden banade vägen, fick man först i hr BSars ofvannämnda afhandling i ?Nordisk Univeriitetstidskrift?, och det var, väsentligen stödd på detts, som hr Birkelandhöll sitt föredrag om ?Våra fäder?. Detta föredrag går ut på att framhålla det ensidiga i att betrakta unionsperioden såsom en ?förnedringens tid?, en dödssömr, vr hvilken folket år 1814 i ett ryck vaknade, samt det oberättigade i att, utgående från en sådan uppsattning, betrakta allt närmande till de andra nordiska staterna såsom eu förlust sf vår egen sjelfständighet, såsom en nationalolycka. Det är tvärtom, menar man, de slägtled, som ha burit det tunga arbetet under unionsperioden, hvars frukter vi nu njuta, som äro våra sanna fäder. tDeras bedrift har ingen glans, men den har nätt sitt mål — ett mål, som i långa tider har varit omfattadt med naiv, kärleksfull hänföreise. Och målet har uppnåtts i innerligt samlif och samverkan med brödrafolken. Då vi glädja oss i vår lycka — en lycka, som många folk med en mera lysande historia ännu längta efter — hemta vi från vår forntid en säker vis het om, att det är under ett nära samlif och. en fast anslutning till våra fränder, den skall värnas