Aftonbladet – 13 april 1867, sida 4

hurusom hustrun nyligen fått 100 rdr i bidrag af äldsta gossens rätta fader, huru mannen ettersom han fick pengar gick på krogen med dem, huru han dagen förut vid barmhertiga menniskors besök låtit afkläda barnen samt sjelf låtsat sig vara sjuk, samt mycket annat skamfullt och osedligt som här vore för långt att upprepa. När jag säg och hörde allt detta, ansåg jag för min pligt såsom sanningsälskande kristen att ej med tystnad förbigå ett dylikt bedrägligt ockrande på barmhertigheten samt att i tirämsta rummet vända mig till den, som så kärleksfullt sökt hjelpa dem genom ett innerligt vädjande till menniskoälskande hjertan och för hvilken alla dessa detaljer tvifvelsutan äro fullkomligt främmande. Att hjelpa den behöfvande är skönt och rätt, men att den ljugande, slösande fattigdomen skall hjelpas under det så många mer behöfvande sucka ohulpna, det är detta som jag icke kunnat se och tiga med.? Vi ha ansett oss böra meddela ofvanstående välbehöfliga erinran. Vi äro så öfverlupna af hjelpsökande, att det är oss omöjligt att kontrollera riktigheten af allas uppgifter. Icke-ens ordningsmännens betyg ge i detta hänseende någon visshet, emedan de mycket ofta utfärdas, utan att någon närmare kännedom om förhållandet blifvit inhemtad. Vi stärkas emellertid af det ofvaninförda i vår sedan någon tid hysta afsigt att hädanefter endast undantagsvis och i särdeles ömmande fall, som äro allmänt kända eller vitsordade af fullt trovärdiga personer, meddela något vädjande till den välgörande allmänheten.