Aftonbladet – 12 april 1867, sida 3

da, att konungens rådgifvare skulle komma ati akta deti mindre. Hr Hedengren motsatte sig äfven majoritetens ifrågavarande rätt, emedar folkets röst kanske endast genom minoriteter kunde göra sig hörd, och yrkade återremiss. Hi Bergström ansåg icke en ensam ledamot ega rätt att framställa interpellationer, ty en sådan ledamot kunde komma in i kammaren, att et gammalt ordspråk blefve tillämpligt: en dåre kan fråga mer än tio kloka kunna svara. För öfrigt trodde tal. att interpellationen finge vida större vigt derigenom, att den beslöts af ma: joriteten än om en enda ledamot skulle kunna framställa den. Hr Björck hade genom diskussionen kommit till öfvertygelse, att hans förslag var olämpligt, isynnerhet derigenom, att han blifvit ytterligare uppmärksamgjord på, hvad han förut icke nog beaktat, att grundlagen ingenting innehåller om interpellationsrätten, och instämde med hr Witt deruti, attdiskussionen om denna fråga derföre vore obehöflig. Hr Rundbäck ansåg ingen farå ligga deri, att blött en ledamot finge framställa interpellation, emedan ministrarne icke äro förbundna att gifva svar. Hr Sven Nilsson ansåg att !s af kammarens närvarande ledamöter borde biträda en interpellation innan den finge framställas. Hr Erik Ersson ansåg hela denna fullkomligt onödig, då grundlagen icke talar om interpellationsrätten. Sedan vidare hr Sjöberg förordat utskottets förslag, afslutades diskussionen. Vid derefter anställd votering, röstades först om kontraproposition, då afslag antogs dertill med 77 röster mot 31, hvilka till kontraproposition önskade återremiss. Vid hufvudvoteringen utföllo 56 röster för bifall och 56 för afslag. Då den förseglade sedeln öppnades lydde den på bifall, hvadan således utskottets förslag, att majoriteten skall besluta om en interpellation får framställas eller ej, bifölls med 57 röster mot 56. Emot detta beslut reserverade sig flere ledamöter.