Aftonbladet – 12 april 1867, sida 3

ejl8a utskottets (n:r ) utiatande n:r , OM SAL velse till Kongl Maj:t, på det kronolänsmänne . måtte vinna fribrefsrätt för alla embetsskrifve ser, öfvergick kammaren till behandling af de: enskilda utskotts betänkande n:r 25, med försla r till arbetsordning för kammaren. Denna fråge behandling upptog den drygaste delen af san manträdet. Innän ännu en enda bokstaf af utskottets fö slag blifvit föredragen, begärde hv De Marå 0! t)det och yrkade att förslaget till arbetsordnin skulle återremitteras, utan att talaren såsom skäö för sin begäran anförde någon enda anmärknin ; emot förslaget, endast anförande obehöflighete Jaf arbetsordning och att man borde vänta me antagande af sådan för kammeren till des den för riksdagen gemensamma arbetsordninge blifvit bestämd, anförände äfven såsom skäl at vinna tid, Emeilertid framkallade detta försla en gånska långvarig debatt, som medtog så myc ken tid, att hrr Hierta och Meijerberg had fullkomligt rätt i sitt påstående, att en stor de af förslaget hade hunnit genomgås under den tid som nu upptogs med diskussion, om man skull I diskutera detsamma eller ej. Hr De Marås för slag, som i viss mån vann understöd endast a hr Hedlund, hvilken föreslog att man borde lägg Å det till handlingarne för att att upptagas vid nä sta riksdag, mötte deremot starkt motstånd a många talare, såsom hrr Bergström, Rosen berg, Hörnfeldt, Eemcheb, Staaff) Hierta Björck m. fl, hvilka yrkade, att förslaget skull behandlas punktvis, på det man genom erhåller I kännedom derom måtte bli i tillfälle att pröfva huruvida man ville återremittera det eller ej Men att återremittera det utan att föredraga det motsatte man sig på det bestämdaste, dels eme dan en återremiss, hvarför inga skäl anfördes vore fullkomligt ändamålslös, och dels emedar det kunde bli ett farligt prejudikat att på dett: sätt qväfva förslag i födseln. Att uppskjuta des: behandling till nästa riksdag ansågs otjenligt emedan denna första riksdag bör ha till uppgif att undanstöka sådana ordningsfrågor, på de den kommande, ostörd deraf må kunna egna sin tid åt de många vigtiga förslag, som den får at handlägga. Hvad slutligen angår behöfligheter af en arbetsordning, så erinrade hr Hessle, åt den omständigheten, att allt vid denna riksdag gått sin jemna gång utan någon arbetsordning ingenting bevisade för dess obehöflighet, ty, me nade talaren, om icke så många gamla riksdags män funnits i kammaren, skulle det hafva blifvit ganska kinkigt att komma till någon ordhing. Derefter företogs behandlingen af sjelfva förslaget, och medhunnos 21 SS af detsamma, hvilka samtliga antogos, de flesta utan diskussion, några efter korta, för allmänheten föga intressanta ö! verläggningar, dem vi ej anse skäl att återgifva. De SS, om hvilka strid isynnerhet fördes voro 13, 15 och 21. Den 13:de, som handlar om den ördning, i hvilken ledamöterna ega att begära och erhålla ordet, stadgar äfven: ?konungens rådgifvare ege dock att framför kammarens ledamöter erhålla ordet, utan afseende å den ordning, hvari de sådant begärt?. Hr Jöns Pährsson ansåg detta förslag stå i strid med 52 riksdagsordningen, som stadgar att kammarens ledamöter skola yttra sig i den ordring de sig anmält och blifvit uppropade, och ansåg dessutom, att den ena statsmaktens representanter icke borde ega något företräde framför, den andra, isynnerhet som det skulle kunna inträffa att kammarens ledamöter icke finge ordet på lång tid, om alla tio statsrådsplatserna voro upptagna och hvarje statsråd talade i en timme. (Munterhet). Vidare höll talaren före, att rådmännen, rågifvarne rättade sig talaren, icke borde ega annan rätt än att under diskussionen lemna upplysningar. Hr Staaff ville, att ett stadgande skulle införas att man offentligen skulle begära ordet. Hrr Beboström, Kosenberg, Haeggström, Bergström instämde 1 hr Staaffs yrkande, som deremot-:bekämpades af hr Hierta, hvilken icke fann något ondt uti, att man gick fram till talmannen för att efterhöra huru många som voro anmälda och anhöll att bli antecknad, samt hr Sjöberg, hvilken tvärtom ansåg det stötande att genom anskri anmäla sig, ett bruk som ej finnes utomlands och som mången gång användes midt under ett anförande, för att bringa en talare ur koncepterna. Hr Jöns Pährssons yrkande bestreds deremot allmänt, emedan man ansåg det högligen önskligt, att statsråden skulle ega rätt att genom upplysningar förekomma en onödigtvis utsträckt diskussion, och emedan deras tid var för dyrbar att man, onödigtvis borde besvära dem med att vänta. Om 15 4 mom. fördes en lång, men föga intressant disskussion derom, huruvida kammarens ledamöter skulle vara skyldiga att justera sina anföranden inom 4 eller 8 dagar, samt huruvida ett ojusteradtanförande skulle tryckas eller ej. Tvisten måste slitas genom votering, som utföll med 67 röster för bifall mot 48, hvilka önskade återremiss. Vida vigtare var diskussionen om 21 , rörande interpellationsrättens utöfvande, hvilken stadgar: Äskar utem dagordningen ledamot att få till konungens rådgitvare framställa spörsmål, aflemne detsamma skriftligen uppstäldt och af bestämdt innehåll, kammaren beslute utan furegående öfverläggning, huruvida spörsmålet må iramställas eller icke? ete. Hr Rundbäck ansåg, att kammarens majoritet icke egde rätt att undertrycka en interpellation, samt att hvarje ledamot borde ega rättighet att fram föra spörsmål till konungens rådgifvare, då dessa kammaren vore närvarande. Hr Jöns Päbrson höll före, att man genom den föreslagna bestämmelsen skulle oupphörligen komma i kolision med konstitutionsutskottet och yrkade dess ateslutande ur förslaget. Hr Björek hyste den Wsigten, att utskottet menatdeisamma som den förste talaren, emedan det särskildt betonat utom lagordringen. Föröfrigt ansåg tal. kammaren nafva rätt att sätta vissa gränser för interpellånsrättens utöfvande. Utskottet hade dock gått ör långt, då det gifvit en knapp majoritet rätt att faktiskt tillintetgöra denna rätt. Tal. gick en medelväg och föreslog, att man skulle ega ätt att framställa interpellation, om denna unlerstöddes af 30 ledamöter. Äfven hr De Mare motsatte sig denna majoritetens rätt att undercka en interpellation och ansåg orätt att nu hända sig en fördel, som man redan njutit ;venne gånger under denna riksdag, och yrkade iterremiss. Hr Hedlund ansåg vigtigt, att man icke genom missbruk gjorde denna dyrbara rätighet misstänkt, en rättighet som vi enligt ett yttrande vid riksdagens början af statsrådets främste ledamot kunde anse oss ega på fullt allvar. Det vore nemligen här i sjelfva verket enlast fråga om att förekomma missbruk, då förlaget endast gällde interpellationer utom dagyrdningen, icke sådana som under en diskussion ramställas till statsrådets ledamöter. Tal. ang ingen fara ligga i utskottets förslag. Hr öberg menade att den interpellerandes rätt rar via bättre tillgodosedd genom utskottets förlag än genom hr Björcks, isynnerhet om man vore tvungen att samla 30 underskrifter under in interpellation, innan den finge framställas. Ir Ridderstad upplyste, att det af utskottet ramställda förslaget redan blifvit en gäng unler riksdagens lopp praktiseradt, då kämmaren id riksdagens början vägrade framställandet af n interpellation. Liksom man då icke hörde Vågot missnöje öfver detta beslut, så trodde icke eller tal. att något sådant med fog framdeles kulle låta sig förnimma. Interpellationsrätten fore föröfrigt en bland de vigtigaste konstitutioella rättigheter, och om majoritetens beslut forrades i nägon fråga, så skulle det väl vara i lenna. Tal. förordade förslaget icke för minitrarnes skull utan för den konstitutionella anlan i landet. Hr Witt ansåg, att någon interellationsrätt i sjelfva verket icke finnes, enär rundlagen ej nämner ett ord derom, hvadan det ar onödigt att så mycket sysselsätta sig med jenna sak, då ministrarne kunde svara eller låta li, hvilketdera de behågade. För öfrigt ansåg al. orden utan föregående öfverläggning vara rundlagsvidriga, emedan 52 8riksdagsordningen ver hvarje kammarens ledamot rätt att utläta ig i alla frågor, som under öfverläggning komna, hvadan stadgandet icke skulle kunna efterLO