Aftonbladet – 11 april 1867, sida 3

sagt att enskilda bankerna förminska den vinst som bör tillkomma riksbanken. För sin de trodde tal. icke, att det vore så lätt att med till hjelp af sunda förnuftet och rättskänslan afgöra detta, ty det beror på om man anser rätt att till: erkänna. staten sedelutgifningsrätten såsom et monopol. Man har äfven sagt att bankerna kunna tåla vid en högre beskattning; ja, det än mycket möjligt, men en annan fråga är om äf ven vi, bankernas kunder, tåla vid att betala ber högre afgift, som vi då för våra lån få betala. Hr Otterström talade äfven för bifall till utskottets förslag. . Hr Björck trodde, att, om man i rätt tid disponerat öfver bankens fonder, man kunnat vara utan andra sedelutgifvande banker, men sedan riksbanken nu äfven börjat uppoch utlåningsrörelsen, ansåg tal. dess rörelse så stor som med nödig säkerhet är förenlig, och ansåg derföre icke att det är så farligt med den inskränkning de enskilda bankerna sägas göra i riksbankens sedelutgifning och den vinst den derpå borde skörda. Hvad deremot man har sagt, att-det vore orätt, att sedan oktroj beviljats dessa inrättninfan pålägga dem högre skatter, trodde tal. icke unna hålla streck. Det kunde visseriigen vara en moralisk förbindelse för staten, att icke höja skatten för dessa inrättningar, men aldrig trodde tal. att, om så skedde, de skulle hafva något juvridiskt skäl att beklaga sig. Antingen borde man helt och hållet borttaga den särskilda bevillning som är de sedelutgifvande bankerna pålagd, eller ock erkänna sin rätt att, om skäl dertill är, höja denna bevillning. Ansåg den nuvarande beskattningsgrunden riktig, men trodde att siffran kan höjas. Sedan härefter herr C. Ifvarsson uttalat den åsigt, att privilegium är hvarje rättighet, för hvars åtnjutande erfordras K. M:ts sanktion, och sålunda äfven rättigheten att drifva bankrörelse, skreds till votering, hvaraf resultatet blef återremiss.