Aftonbladet – 11 april 1867, sida 3

RH a VR fr RR rr j hvad vi nu hafva, d. v. 8. att riksbanken har missbruk hade gifvit anledning tillinrättandet af filialbankerna. Snart blefvo emellertid äfven dessa föremål för missnöje och äro nu på indragning. Någotdera slaget af banker måste vi dock hafva, och då man nu beslutit indraga filialbankerna, så böra vi väl åtminstone behålla de sedelutgifvande bankerna, så mycket mer, som de nu af filialbankerna fått lära sig, att det bär sig att utan betalning taga upp enskildes besparingar och derföre nu bättre motsvara sitt ändamål än förut. Att det ej är sedelutgifningen, som egentligen ger vinst, visar sig deraf att i tal:s hemort den bank, som har sedelutgifningsrätt, icke lemnat större utdelning, än den som ej har denna rätt. Hvad som gifvit de enskilda bankerna så fast fot, är deras kreditivrörelse, men denna rörelse vore omöjlig om de ej hade sedelutgifningsrätt. Vinsten kommer dessutom hädanefter att minskas, då den skall delas på så många händer. För öfrigt finnas andra företag som ge lika stor och större vinst, och derföre I vore det orättvist, att så mycket afundas banIkerna. Ej heller bör man glömma den risk som bankdelegarne iklädt sig genom att åtaga sig s0llidarisk ansvarighet. Man har sagt, att de väl kunna tåla vid en högre beskattning; ja det är mycket möjligt, men många andra finnas som lika väl kunna tåla vid den, och beskattningen är en alliför vigtig fråga att afgöras efter hugskott. Då så många olika meningar här yttrats, ansåg tal. ingenting vinnas med en återremiss, utan yrkade bifall. Hr U. Ifvarsson yttrade sin ledsnad öfver att, Iså snart man gjorde anmärkningar mot bankerna, Iskulle man få höra, att motivet är afundsjuka och dylikt... Trodde att hvars och ens sunda förnuft och rättskänsla säga honom, att dessa inrättningar äro riksbanken till men och derföre böra beskattas. Fortfor att yrka återremiss. Grefve de ta Gardie ansåg att det nuvarande beskattningssystemet är det enda rättvisa. Om man skulle beskatta bankerna efter deras inkomst, kunde man med lika mycket skäl vända sig mot hvilket företag som helst, som inbringar större vinst än den vanliga räntan. Yrkade täfall; Ar Agardh. Det af motionärerna föreslagna beskattningssättet öfverskjuter det möjligas gräns. Trodde dock, att med :de upplysningar utskottet lemnat man kunde komma till ett annat resultat, än det hvartill utskottets kommit. Den nuvarande beskattningsgrunden borde bibehållas, men dessutom en särskild afgift påläggas, som borde 5å sättas, att den ej kunde läggas till grund för kommunalbeskättningen, då bankerna äro till för det allmänna bästa och icke för någon särskild kommun. Talaren trodde en jemnare fördelning af bankernas beskattning kunna vinnas, om, sedan 6 procent af grunåfonden och den nu åsatta bevillningen afdragits från den Vehållna vinsten, bankerna ålades betala enytterligare bevillning af 5 procent af det återstående beloppet och yrkade återremiss i denna syftning. Hr Swartz ansåg att ålla förbehåll och vilkor för bankrörelsen bort intagas i oktrojen, och att det vore orättvist att nu efteråt vilja komma och pålägga denna rörelse nya skatter. . Orsaken till den sedelutgifningsrätt, som medgifvits de en-: skilda bankerna? är, att hos oss vexelrörelsen är: jemförelsevis mycket obetydlig, och derföre har manvelat genom bankernas mellankomst skaffa ett värdepapper, som vore gångbart man och man emellan. Dessutom är det ej sedelutgifningsrätten som medför den största vinsten, utan här som alltid beror vinsten på sättet huru -man sköter rörelsen, och då yore det orättvist att högre bet skatta den inrättning som bättre skötes än den som skötes sämie. Talaren ansåg tillsoch med den särskilda beskattningen af 2 rdr för hvarje tusental af utgifna sedlar vara orättvis, men då vi ärft den från föregående riksdagar få vi väl behålla den, men åtminstone bör man icke öka den. Skall man höja beskattningen för de sedelutgifvande bankerna, så bör man ock beskatta lika alla andra banker, enskilda bankirer, med ett ord alla som drifva bankrörelse. men-beskat-: tar man denna rörelse, bör man ock beskatta alla andra, och då vore ju så godt att säga rent ut, att vi vilja ändra beskattningens grunder och införa den progressiva beskattningen. Yrkande bi fall till utskottets förslag. å Vice talmannen vore ingen vän afnuvarande banklagstiftningen. Dess största olägenhet är, att den föranledt utsläppandet af en så stor mängd förbindelser inlösbara vid anfordran. Bäst vore:om man kunde bestämma sig för ett bestämdt system; antingen att staten ensam Skulle hafva sedelutgifningsrätt, eller ock alls icke befatta sig dermed. Men innan man bestämt sig för någotdera, så måste man.dock nöja sig med en del af sedelutgifningen, de enskilda bankerna en annan. Orättvist vore ock att, efter det oktroj beviljats, föreskrifva försvårande vilkor. Skulle man lägga en särskild skatt: på bankrörelsen, så borde man åtminstone lägga den på sedelutgifningen, ty detta är den enda förmån denna rörelse har framför alla andra. Går man läsgre, är man inne på den progressiva beskattningen. Finnes olägenheter i närvarande lagstiftning så böra de ock på lagstiftningens väg afhjelpas. Hr Kock påpekade att man redan en gånglk förut försökt hvad man nu vill införa, men insett olägenheterna deraf och derföre , borttagit F let: Hx Lindström trodde det skulle blifva svårt k att finna anledningen till det missnöje med bans5 kerna, som här yttrats. Om det vore sanntt hvad här yttrats, att de vore i åtnjutande afett 1 i k e Jörel EGR nr kd Lp ör DE rer ön king ÄRE FER EET SE privilegium, så vore det förklarligt, att man skulle hafva ett horm i sidan till dem. Men då efter 1862—063 årens riksdag, K. M:t icke vägrat sanktion åt något bolag, som erbjudit tillräck: liga, garantier, så kunde man väl ej med skäl tala om något privilegium för de gamla ban-fi kerna. Om något monopol för öfrigt funnes, 4 så borde detta athjelpas på lagstiftningens väg, , och icke bör man fördenskull ändra beskattninä gens grunder. Man har vidare sagt, att de skada riksbanken. Ja om det kunde visas, att de voro h några skadedjur, då ville tal. gerna gå in på en undantagslagstiftning för dem. Men det var så n långt ifrån att tal. trodde, att de skadat riksg banken att han tvärtom trodde att de varit den till mycket gagn, särskildt derigenom, att de nödgat riksbanken att frångå den gamla slend trian, hvarefter den förut skött sin rörelse. n Dessutom hafva bankerna mycket bidragit tilll d vårt framåtskridande i ekonomiskt hänseende. lk et är en beklaglig tana man fått hos oss, att d först på allt sätt uppmuntra en rörelse, men, h sedan den börjat gifva sina idkare nägon vinst, kasta sig öfver den och söka tillintetgöra den, 1 hvilken vanahar sin grund i vår afundsjuka.d Man har förebrått enskilda bankerna, att delt hindra riksbanken i sedelutgifning; tvärtom l) trodde tal., att de stödt-riksbanken 1 detta hän-.. seende, emedan det belopp af riksmyntssedlar, ju som ligger i enskilda bankernas hvalf, nu icke utöfvar någon pression på riksbankens metalliska kassa. Många andra rörelser finnas som gelp 1 f lika stor vinst, men slippa offentliggöra sina räkenskaper, derföre vore det orättvist att beskatta denna rörelse särskildt. För öfrigt påpekades orättvisan att taga utlöpande sedelmassan till mätare, och att hädanefter vinsten kommer d att mycket minskas. f ce Frih. Liljencrantz hemställde, huruvida det!o vore rättvist att mera beskatta den bank, som väl skötes, än den, som endast genom att låta sedelfabriken starkt operera kan förskaffa sig nödigt rörelsekapital. Om man ville beskatta det särskilda privilegium, som man sade att en-fe skilda bankerna åtnjuta, så skulle man väl också taga detta privilegium till mätare för beskattnin-e, gen. I afseende på vår nuvarande banklagstiftnings lämplighet eller olämplighet amsåg talaren dess största brist vara, att de enskilda bankerna icke äro förbundna att hafva en riksmyntsP kassa, som står i något rimligt förhållande till h deras utelöpande sedlar. Så har man nu sett vår 0 nordligaste bank hafva utelöparide sedlar till ett i belopp af 700,000 rdr, under det att dess riksmyntskassa utgjorde endast 38,000 rdr. Sådana missbruk böra förebyggas och sedelutgifningsD tt icke medgifvas längre än att bankerna kunna fi sköta kreditivsamt unn. och afskrifninosnn