Aftonbladet – 10 april 1867, sida 3

En protest mot vivisektloner. I ett nummer af Times för sistl. Januari förekommer med ofvanstående rubrik följand artikel, den vi meddela: Alt vara mensklig at gig är en dygd, som väsentligen tillhör den nyare tiden. Icke blott under den hedna forntiden, utan under många århundraden efter kristendomens införande betraktades tillfogandet af kroppslig smärta med en likgiltighet, som nu knappast förefaller trolig. Den tiden då skyldigheten att gifva pardon i striden ännu icke var erkänd, då stympandet af kroppsdelar var en vanlig laga bestraffaing, då män med hög bildning och förfinade seder åsågo med nöje hur tortyr-medel användes på kättare, då barn och tjenare underkastades en brutal behandling lånad från slafveriet och då till och med traditioserna om läkekonsten sanktionerade ohyggliga grymheter — den tiden mäste känslan af sympati med lidandet såsom sådant ha 1legat alldeles i dvala. När dödea sjelf uppväckte ringa förfäran, var det svårligen att vänta, att ensamt ångesten skulle framkalla stor effekt på äskådarnes nerver, när menskliga varelser ej hade något medlidande att skänka hvarand:a — icke att undra på då, att de osjäliga djuren stodo alldeles utanför barmhertighetens område. Hur den uppstått denna känsla, som ryser vid blotta tanken på lättsinnigt utöfvad grymhet, som sträfvar att inskränka smärtan, liksom religionen sträfvar att inskränka det ondas heiravälde, är sannerligen icke lätt att säga, men inflytandet af denna känsla är nu nästa allmänt bland civiliserade folk. ... Vi tveka fördenskull icke att begära stöd af den allmänna opinionen mot missbruken af vivisektionen, sådan den praktiseras i Frankrike. Vi säga med fit missbruken, emedan det är möjligt att tänka sig tillfäl len, då operationer på lefvande subjekter äro nödiga att företaga, för at. få full reda på den behandling, om vid någon viss sjukdom är af nöden. I de flesta, om icke alla, sådana fall torde dock begagnandet af chloroform eller något annat dylikt medel reducera till minimum de smärtsamma verkningarne af experimentet, utan att förminska det resultat man vänta. Hur längt utöfver dessa gränser vivisektion praktiseras i de franska veterinär läkareskolorna kunna våra läsare inhemta af följande korrespondentartikel, hvilken, upprörande som den är, vi anse det vara vår pligt att ordagrannt återgifva efter tidskriften The Vetirinarian: I en stor byggnad eller ett skj il, öppet för luften på en sida, lågo sex eller sju lefvande hästar, medelst alla möjliga mekaniska uppfinningar fastgjorda, till hufvud och fötter vid pålar, på det att de ej skulle kunna komma ät att kasta sig, och på hvarje djur voro sex eller sju elever sysselsatta med att utföra olira kirurgiska operationer. Åsynen häraf var sannerligen fasaväckande. Operationerna hade börjats idigt på förmiddagen, klockan var nära tre lå vi anlände till platsen, så att de arma sreaturen ej längre förmådde, såsom man kan antaga, göra något våldsamt motstånd vidare. Men de ännu djupa andetagen i ljurens bröst, den förfärande anblicken of leras ögon, der dessa ännu sutto qvar i; nufvudena, dem de våldsamt slogo mot påarne, detta var uppskakande att åse och