Aftonbladet – 10 april 1867, sida 3

det var omöjligt att uthärda dermed. Eleverna hade börjat sitt dagsarbete på de minst vitala delarne af djuret; bålarne voro orörda, men de hade förlorat svansar, öron och hofvar, och de arbetande eleverna voro just i färd med mera vigtiga operationer såsom att taga upp arterer, trepanera cranium, skära upp mera känsliga partier, för att, såsom man sade oss, få se hopdragningen af vissa muskler, genom att nypa i och irritera olika nerver. På ett djur var hela ena sidan af hufvudet dissekerad och eleverna höllo just på med att sveda vissa partier af det dissekerade när vi inträdde.? En annan korrespondent skrifver till en af våra tidningar, bekräftande ofvannämnda fakta, och tillägger: ?Man känner, att sextiofyra operationer kunna göras på samma häst och alla dessa — det är den yttersta gränsen af utförbar grymhet — är hvarje djur underkastadt.? Korrespondenten påpekar dessutom, att flera af dessa operationer, såsom borttagandet af hofvar, äro tydligen alldeles onyttiga för kurativa ändamål, ty en häst, som undergått en sådan operation, kan ju icke sedermera vara tjenstbar. Det är ej första gången uppmärksamheten blifvit fästad på dessa grymheter. År 1863 utgjorde de föremål för ett meddelande från kejserliga regeringen till franska akademien, hvarest ett memorial, framstäldt af hr Dubois, afslogs af en majoritet, ehuru det blott var fråga om att afskaffa vivisektion i alla andra fall än då fråga var om att upptäcka nya fakta eller att verificera tvifvelaktiga?, hvarjemte det föreslogs, att i veterinärskolorna vivisektion skulle utbytas mot dissektion. Frågan är emellertid en af dem, som, sedan Majendies dagar, varit lifligt diskaterad i Frankrike, men tyvärr med mycket ringa resultat. Någonting gjordes eller antogs skola bli gjordt för att tillfredsställa allmänhetens känsla, men såvida ej de ofvananförda detaljerna öfverdrifvit sjelfva fakta, tyckes systemet fortfarande blomstra i all dess vetenskapliga omensklighet; ty alla dessa afskyvärda grymheter, må men ihågkomma det, begås i vetenskapens namn och att sätta ifråga dess auktoritet betraktas af vetenskapens adepter som ett slags hädelse. Vi måste alltid respektera vetenskapen, ehuru vi ej kunna afgudiskt dyrka den; men hvad är verenskap om den, likt guden Moloch i forntiden eller gudinnan Förnuftet i en sednare tid, förtrampar den menskliga naturens bättre känslor? Blotta kärleken till kunskap kan ej urskulda något som har till följd att hjertat blir hårat och känslolöst; att plåga ett stackars djur till döden kan ej ursäktas, icke ens på den grund, att det sker för att kunna rädda andra, Man har sagt, att man redan vädjat till kejsaren i denna sak, och att vår ?Förening ill förekommande af grymhet mot djur? gjortallt hvad på den ankommit, men allt förväfves. Vi kunna emellertid ej öfvergilva let hopp, att kejsaren skall snart fästa velerbörligt afseende på de hemställanden, som akademien för tre år sedan nekade anaga. Ingen förstår sig så bra på hästar om kejsaren, ingen har derföre större rätighet än han, liksom ingen heller har större nakt äs han, att beskydda dem mot deras retenskapliga plågoandar. Det har ofta blifvit anmärkt, att karakterens adel uppenvarar sig bäst i vårt beteende mot personer om äro oss underlägena, icke mot likar eler oss öfverlägsne. Det är ingen paradox tt utsträcka denna princip längre och att örfäkta den sanningen, som litet hvar torde vafva observerat, att män med ädla ingifelser allmänneligen hysa stor kärlek til jur och städse behandla dem väl. Det r den okunniga, råa menniskan i första ummet och i andra rummet barn, som ej örstå hvad plåga är, hvilka ej bry sig om uruvida djuren lida eller icke. Sann filantropi har alltid utöfvats och ögaktats hos våra grannar, ja det finns flera erkliga filantroper i Frankrike än något nnat land. Må de förena sig i -n värdig emonstration mot dessa uppskakande grymeter och vi kunna förutsäga, att en verkam hämmsko skall påläggas dem af kejaren.