Aftonbladet – 9 april 1867, sida 3

p, I faktorier tillverka hela cet föreslagna stor: gJ antalet gevär, så måste dessa anstaiter e n obetydligt utvidgas; och i betraktande a 1den stora kostnad, som dermed vore före tt nad och af den omständigheten awt dess s, l utvidgade anstalter inom en kort tid, di n Iden tillfälliga större fabrikationen upphörde d licke skulle kunna sysselsättas, vore en så dan åtgärd, i min tanka, ur ekonomisk syn punkt illa beräknad. Vill man åter öfver lemna denna gevärstillverkning åt den en Iskilda industrien, så är tydligt, att äfve då fordras för detta ändamål stora kost samma anstalter, och jag fruktar högeligen att ett sådant företag icke skulle kunn: lundgå att i finansielt hänseende misslyckas .ITy det ligger i sakens natur, att då de 3 jstora tillverkningen inom landet snart måst . lupphöra, så vore första vilkoret för att e1 sådan industri skulle bära sig, att expor till utlandet kunce påräknas, och en dylil täflan med de stora, sedan lång tid tillbak: högt uppdrifna utländska gevärsfabrikernt anser jag blifva för en ny uppträdande firma alltför svår, enär många omständi; heter lägga sig deremot, såsom att utländ ningen redan eger en inöfvad arbetsperso e nal, en stadgad kredit, gifoa kunder, stor I förlagskapital o. s. v. För min del hyser jag derför betänklig bet vid att inleda den enskilda företagsam heten — förmodligen, till största delen, byggd på utländska kapitaler — i en spekulation, der jag förutser, att man icke skall ross marknaden, och som således måste gifva anledning till samma missnöje, som eå ofta till skada för vär kredit blifvit en följd af vågade eller illa beräknade företag här i .Ilandet. Af dessa skäl anser jag, att, äfven om man såvidt lämpligen kan ske, påskyndar vår egen tillverkning inom landet, det dock blir nödvändigt att hemta en Gel al -Igevären utifrån, så framt ej tiden för deras , lanskaffande skall sträckas alltför långt. I Denna sednare fräga, eller behoivet af -Iskyndsamhet med gevärsanskaftningen, sam1 RP RR PE år rs ke manhänger emellertid med den politiska delen af ämnet, till hvilken jag nu ölfvergår. Det första spörjemål, hvaröfver man i detta häneeende beböfver bilda sig ett omdöme, ! lär naturligtvis huruvida man anser sig ega I anledning till farhågor för ett fredsbrott. I IJag behöfver knappast tillägga, att jag bärImed menar, att vi skulle blitva anfallna, ilty, att vi å vår sida icke skola gifva anledning till osämja och krig med någon makt, ;lenser jag vara en af våra inträssen och vår ställning så tydligt föreskrifven politik — hvilken också, såsom jag förvisso tror, till hela landets odelade glädje ovh belåtenhet, blifvit af Kongl. Maj:t ejelf uttalad — Jatt jag derom icke hyser det minsta tvifvelsmål. Med fullt förtroende till ledningen af våra politiska angelägenheter,. tror jag således icke, att vi ega skäl till fruktan för någat ficndtligt snfelliden mering, att man skulle vilja försöka underkufva oss; helst den enda makt, som skulle kunna tänkas hafva något sådant i sinne, för närvarande visserligen har helt annat och långt vigtigare att sysselsätta sig med, än att inlåta sig på ett så stort och äfventyrligt företag, som dessutom — jag är fullkomligt viss derpå — aldrig skulle kunna lyckas. Men mina herrar! det gifves anfall, som kunna hafva annat syftemål. än en eröfring. Man skulle ju kunna tänka sig, att någon närgränsande makt ville anfalla oss, eller göra ett strandhugg för att tillfredsställa sin hämdkäönsla öfver någon förment oförrätt, eller för att tilltvinga sig en allians, nödga 088 till ett visst politiskt system, eller något dylikt; och för en fara af sådant slag bör man alltid vara på sin vakt, och icke låta iotöfva sig i en säkerhet, som ej kan vara annat än vilkorlig, emedan den till stor del beror på vår egen förmåga att kraftigt afvisa ett dylikt försök. Må det tillåtas mig att i detta afseende begagna en bild. När tjufvar och ogerningsmän uppgöra sina plaver att någonstädes föröfva inbrott, så lära ge icke underlåta, att noga taga i betraktanda huru det hus är beskaffadt, der de ämna söka sitt rof. Om de veta, att huset är väl bevakadt och att derinne finves en stark och modig man med ett skarpladdadt gevär i handen, så besinna de sig säkerligen två gånger innan de angripa ett sådant ställe, då deremot den svage och värnlöse lockar till anfall och lätt blir deras offer. Denna bild i smått torde måhända icke alldeles sakna tillämpning äfven i stort; och jag tror derföre, att det är en fosterländsk pligt af första ordningen att se till, att det skarpladdade geväret icke fattas, utan finnes färdigt till hands om det behöfves — ty den modige mannen saknas icke. Men eburu jag förmodar att nästan alla erkänna nyttan och behofvet af att landet eger en fullgod, tidsenlig beväpniog, förutser jag likväl, att mången drager i betänkande att, i anseende till den närvarande finansiella förlägenheten, nu bevilja de härtill erforderliga medlen. Och af denna omständighet ledes jag otvunget in på det egentliga området för min framställning, eller att med någon större omfattaing kasta en blick på de förhållanden, som ega sammanhang med den ofta omnämnda och åberopade betryckta ställningen. Framför allt bar man ofta omtalat och bjert framhållit jordbrukets betryck. Man påstår, att denna näring, ehuru den förnämsta af alla, varit vanlottad, samt att dess behof och intressen blifvit förbisedda. Jordbruket dignar, säger man, under bördan af ökade skatter och besvär. Landet är föröfrigt belastadt med en stor statsskuld. En grof misshushållnivg har egt rum med statens medel, och statsutgifterna hafva derigenom på kort tid mångdubblats. Statsverket har på detta sätt råkat i en förlägenhet, som man knappast vet huru den skall kunna utredas och afbjelpas. Den yttersta sparsamhet i alle riktningar är der före oundgängligen nödig, och äfven detta anslag, som blifvit begärdt för att till landets betryggande anskaffa dugliga vapen, måste sålunda nedprutas åtminstone till en tredjedel af hvad regeringen ansett nödvändigt. Jag tror icke, att man skall förebrå miz att hafva öfverdrifvit eller vanställt de satser och påståenden, som vid flera tillfällen här blifvit uttalade, utan har jag, så kort, klart och troget jag förmått sökt återgifva dem, för att nu något fullständigare pröfva deras befogenhet samt sålunda inlösa den förbindelse, jag i detta hänseende i går iklädde mig. I Man hade företrädesvis talat mycket om jordbrukets betryckta ställning, och jag medgilver gerna, att för en mängd jordbrukare ett sådant betryck verkligen egt rum, äfvensom att det säkerligen äonu qvarstår för mången. Att under sådana förhållanden också en mer eller mindre ellmän klagan försports, finner jag för min del icke underligt, ty mecniskan tycker i allmänhet om att beklagas och, framförallt; att fritagas från egen skuld till sina olyckor. Men jag vågar påstå, icke allenast att de flesta andra . näringar varit underkasiade ett lika stort betryck, utan äfven att jordbruket i andra länder delat samma förlägenhet. Det lärer väl också svårligen kunna förnekas, att! konjunkturerna för jordbruket på sednaste tiden visst icke varit sämre, utan snarare bättre än många andra af våra hufvud