Aftonbladet – 9 april 1867, sida 3

RIKSDAGEN. Friherre Gripeustedts yttrande i andra kammaren d. 28 Mars, angående on slaget till infanterigevär. Enligt mitt omdöme, har sällan någor fråga förekommit af större vigt än den nu örevarande. Jag anser: detta vara förhållandet, ej blott derföre, att det gälier er stor anslagssumma — ty jag har visserligen många gånger deltagit i beslut om änn högre belopp — utan derföre, att frågan her en stor betydelse för landet, såväl: militäriskt, som politiskt och finansielt hänseende. Det är emellertid bufvudsakligen ur denna sistnämnda synpunkt, eller med afseende på våra finansiella förhållanden, som jag ämnar taga frågan i betraktande och som jag tror att några upplysningar kunna vara på sin plats; men jag utber mig likväl, att äfven i någon mån få vidröra den militäriska och politiska delen af ämnet. — Det är tyvärr ett obestridligt faktum att vi sakna tidsenliga vapen, och ej heller lärer det kunna förnekas, att!en traftig och ändamålsenlig beväpning är ett Jika nödvändigt vilkor för landets försvar, ehbvad detta försvar må grundas på den ena eller den andra organisationen. I hvarje fall och beroende af organisationsfrågan måste detta vilkor uppfyllas. Det torde äfven få anses såsom en afgjord sak, hvilken redan en längre tid varit erkänd, att kammarladdningsgeväret har ett bestämdt företräde framför det, som laddas från mynningen och möjligen skulle det således kunna läggas krigsförvaltningen, till last, att icke dylika bättre vapen nog tidigt blifvit anskaffade, i stället för de ofullkomligare af äldre modell; men då lyckligtvis något användande af dessa gevär icke ifrågakommit, så har derigenom in:en skada skett, enäri allt fall äfven kammarladdniogegevären nu måste omändras. Ty jemväl denna konstruktiov har blifvit utträngd af n annan, långt fullkomligare. Man ville nemligen, till undvikande af den tidsödande och, under ögonblicken af den yttersta fara, så svåra operationen, att på geväret anbringa tändningsmedlet eller den s. k. knallhatten, att detta tändningsmedel redan på förhand skulle vara fästadt vid patronen, hvilken deraf erhållit benämningen enhetspatron. Detta syftemäl, hvars utomordentliga vigt lätt inses af hvar och en, som angående dessa ämnen har någon närmare kännedom, har nu fullkomligen uppnåtis, och deruti ligger privcipen för de så kallade tändnälsgevären. Men äfven dessa bafva redan skilt sig i tvenne större grupper, nemligen de enkla, och des. k. repeterevären. Med de förra menar man sådana, der skotte, hvart oci ett förtsig, insättets och afskjutas, och med de sednare åter gevär, i hvilka större qvantiteter skott p Nn gång ioläggas, hvilka sedan hvart efter annat användas. Det är klart, att dessa s. k. repetergevär utgöra det mest fruktansvärda vapnet, och enligt min tanka komma de också att i framtiden införas såsom armåernas beväpning, men jsg vill derför icke påstå, att tiden redan nu är inne för deras allmänna antagande. De äro dyrare och svårare att rätt använda, och då ännu ingen af de stora, mest utbildade och krigserfarna armåerna antagit dessa gevär, tror äfven jag i likhet med krigsförvaltningen att man hos oss för närvarande bör stämma sig för det mest fulländade enkla tändnålsgeväret, eller den Remingtonska