Aftonbladet – 9 april 1867, sida 2

lätt och förtroligt som det anstr en cawur. I sen Om vi börja med genrebildena, så mrka andr vi naturligtvis först och främs Tidemids E stora tafla, som framställer ettslagsmåkaärö der ett norskt bondegille, Kastverketär pers icke så alldeles nytt, men oss reterligt prin det icke varit exponeradt i Svege. Det:r!gen snillrikt, men gör ett plågsamtintryck g nare nom det råa i handlingen. TIev blödant150( kämparne, hatet i slocknande öon och f:Öste san målad på allas anleten, konmer åskålSvel daren att rysa; men icke så sm då martiga står ansigte mot ansigte med stra passio-indr ner, utan af den känsla man erfir vid åsy-i gi nen af grymma och djnriska bariarer. Detväg är snarare en teckning af medeltdens seder än en framställning af nutidens foklif. Mar måste vara stor som Tidemand, föratt kunn lita på att mästerskapet i utförantet qvar håller en publik, som stötes bor: af det konstverket behandlade ärnet. Midtemot Tidemand se vi en liter ny tafl af Fagerlin, bredvid tvenne ai bms äldre: Den unge sjögasten har kommit lem och sitter med cigarren-i mun vid sidan al hjertevännen, som ler så skälmskt i medretandet T att hon fängat böljans fria son. Vid fön-nor stret står en tredje figur, som icke uppmärkt q sammas af de båda älskande, De! ier flickalon af ungefär samma ålder som sj mt käresta, kanske hennes syster. Oc har ett hjerta som klappar varmt för ostin-), diefararen, och det är med sorgsen och svart1 er sjuk blick hon betraktar sin medtaflerskas lic lycka, Såväl denna som Fagerlins sndral A taflor samla många beundrare framför sig.p Den der taflan, som lockar er åt sidan, är ve en genrebild af Jernberg. Ni ser en inte-lu rieur af en bonpdstuga, der familjen sitterlne samlad kring keffebordet, under get en aflni Husets döttrar läser ett kapitel ur bibeln.ler Det är ett stycke af ypperlig effekt, en perlal p1 bland samlingen. CT En af då Unkers efterlemnade taflor vinkar ri oss derborta. Den föreställer en väntsall T: vid någon tysk jernvägsstation. man standde nar:gerna och småler åt dessa burleska filar gurer. flur ypperlig är icke gevaldigern medl no sin vigtiga min och sin röda näsa. Och bok! försäljaren sedon! Han stultar fram på sit trädben och bjuder ut sina luntor för rem pris. Flera al grupperna äro lyckade, me icke kan man säga att taflan är en afdUn kers bästa. Nordenberg bjuder också på något nytt en familjeecen inne hos en välbergad bonde. För att vara uppriktiga måste vi söga at den ieke behagar-så mycket som eu äldrelde tafla af samma artist, Färet som blifvit rifvejl af vargen. Den sistnämnda taflan hänger närel jo intill den nya, och man saknar i bondstugarjeb det ljus och den tjusning som möter blicker co uppe vid sätern. Iba Historiemålaren Arboe exponerar en In co! geborg. Valkyriens skapare har här gifvilBo ett nytt prof på sin talang, men icke haxall han gifvit oss den Ingeborg, som lefver ifra Tegnårs sånger. Hon, som vi här se, är ende nordisk qvinna, med skarpt utpreglade drag de af en erfarenhet, som är oförenlig med be-a greppet om Frithiofs brud. no Ah! Den der grekinnan är icke obekant. ce; Det synes genast att det är en qvinna somDi Jär van att drapera sig i kostym. Se hvilken arm och hvilka ögon. Den blåa man0 teln är i och för sig också ett mästerverk.pc Fröken Hebbe är synaerligen lyckad, menqu så är också hennnes porträtt måladt al Amalia st Lindegren. Det enda man kunde anmärkapro är att färgen förefaller något kall. År dett mäålarinnans eller sångerskans fel. Men,co som sagdåt, taflan är ypperligt målad, ochM likheten så stor, att man skulle kunna tveka i valet mellan porträttet och originalet. tic Fröken von Post har för sin tafla valt ettle ofta behandladt bibliskt ämne, Moses utlagd vu. i vassen. Artisten har dock icke gjort sig skyldig till imitation, utan står fullt sjelfdr I ständig i tanken. Taflan framställer d-tir ögonblick, då modren står färdig att lemna de den lilla pilten åt ett ovisst öde på den gun-n gande floden. Uppfattningen är senn och de I det stora i uttrycket talar om en ovanlig d förmåga, som väcker vackra förboppningar, å särdeles som denna tafla är en af artistens första större arbeten. i Landskap och marinstycken ega vi flerel. i den svensk-norska afdelningen än man ser 1i de flesta andra gallerierna. En ny: marin af Gude inter hedersplatI, Isen. Man ser en klippa ute i skärgården. lEn brigg har nyss klarerat udden och föres ) sakta framåt af en lätt bris. I venstra för.li grunden gungar en eka med tre skärgårds. bor, som hvila på årorna och betrakta det kommande fartyget. Det är en tafla afld outsägligt behag. Man tycker sig sjelf stål på stranden och se hur solen glittrar derute s, på de sqvalpande vågorna. BSemma konst-l när har exponerat två taflor i den tyska afip ;I delniogen. Edvard Bergh bar sändt två nya taflor till utställniogen. Den ena framställer ett vattenfall, den andra ett af höga stränder inneslutet sund. Af dessa stycken gör vuttenfallet onekligen det bästa intrycket, men man ken icke rätt förlika sig med de förunderliga färgskiftningar artisten gifvit åt sina berg och stenar. Här stå vi framför En höstdag. Dimman vill icke skingra sig, uten hänger som ett genomskivligt silfverskir öfver skogstopparne. Allt är så tyst och stilla, blott några änder plaska i insjöns dunkla vatten. Det är Wablbergs nya tafla, som visar att konstnären gjort ett betydligt steg framåt under sin vi stelse i Paris. Der se vi en trakt uppe i norska hög, fjällen. Den förtjenstfulla taflan är målad .laf Eckersberg. Den dystra heden och de solbelysta fjällen göra en ypperlig effekt, I loch blicken har svårt att slita sig :rån detta skådespel af en hård men imponerande natur. Kjörboe har utställt En ren anfallen af vargar. Den ee mästaren förnekar sig licke som en af vårt lands prydnader. Det anfallna djurets ångest är ypperligt återgifrlven, men hos vargarne saknas något af hungerns och blodtörstens djerfhet. Vargen i förgrunden har en ställning som bättre j ÖR skulle passa eu smekande hund än en af! I skogens grymma bestar. en se der en tafla, som är ensam i sitt! Islag. Den ljusa rarhen omsluter en botten laf mörkgrön sammet, på hvilken hvila ett halft dussin medaljer. Det är en utställning Jaf vår enda och utmärkte medaljgravör Joh. I Ericsson. Dessa arbeten hafva icke den fördelen att kunna genom färger locka den stora mängden, men för kännaren visa de :lsig som sanna konstverk. Vid jemförelse -I med andra länders medaljutställningar ser ; man, att den svenska gravören kan ställas i bredd med de bästa utländska. I Och nu ha vi slutat vår vandring i konst:lafdelningen. Vi ha knappast omnämnt en åttondedel af konstverken, men detta icke -laf missaktniog för artisterna, utan af prin-: i!cip att icke undfägna med långa kritisk: sen Fr En gammal dam med hvitt hår, som ens barmhertighetssyster kallade fru Dubreuil...? n Hr Lenoir lät en rörelse undfalla sig, som I han dock genast undertryckte. h Rosette märkte det och frågade: ä vå rs