Aftonbladet – 9 april 1867, sida 2

tusen och två millioner francs. — Den som ni vet och som icke är ond på er för er hårdhet.? ?Ni nekade att taga femtonhundratusen francs!? gade studenten, som ända hittills icke yttrat ett ord. Rosette ryckte på axlarne utan alt svara, Paques-Fleurius betraktade den unge mannen med förvåning och svarade honow: Helt visst, hon vägrade. Än sedan? -— Sedan?, fortfor la Pomme, då man är bederlig, då man icke har något att lefva utaf, måste man besluta sig för att dö. Vi voro likväl icke gamla, hvarken den ena eller den andra, och vi begärde icke bättre än att få lefva i fred i vår lila vrå. Ah! jo vackert! Fru Machur, hr Charbonneau och den älskvärde Celadon, som lydde namnet vön Kirschmerk, hade. fått i sina hufvuden att vi icke skulle lefva hederligt. öl För att drifvå dem till Tögnare gingo vi en afton och köpte på kredit två skyfflar kol och gjorde vårt testamente, hvaruti vi lemnade en kledning ät den lilla kolbandlerskan, för att betala henne den sista tjenst hon ovetande gjorde oss, den stackars qvinnan. Sedan vi gjort vår bön, klädde vi oss i våra bästa kläder, togo hvarandra i famn, tryckande oss tätt intill hvarandra för att icke tillåta döden att taga Paques-Fleuries, före Rosette eller Rosette före Paquesiriour ries, och insomnade i en sömn som vi trodde skulle blifva evig. Y Gud, som ända dittills tycktes hafva öfvergifvit oss, tillät icke att vårt sorgliga uppsåt gick i fullbordan. Efter en låovgvarig vanmakt uppvaknade vi nästan samtidigt. Vi voro då icke längre i vår lilla kammare.