Aftonbladet – 8 april 1867, sida 2

tyckas vilja öfvertaga den roll, som i andra länder är den s. k. skandalpressen förbehållen, en rad af anfall eller, rättare sagdt, invektiver mot Björnson, hvilka genom sin för vanliga öron öfverraskande ton visade sig vara beräknade på en slutlig och fullständig mortifikation af Björnson såsom offentlig personlighet. Han var, hette det, alldeles oanvändbar i hvarje riktning; allt hvad han tog ihop med, förderfvade han genom sin, såsom det smakfullt kallades, märkvärdiga kombination af fräckhet och dumhet, så t. ex. teatern — hvilken, i förbigående sagdt, aldrig har utvecklat en sådan verksamhet som nu och knappt heller på länge haft så goda inkomster — för att icke tala om ?Norsk Folkeblad?, hvars redaktör Björnson är — och som genom en lustig ödets ironi just i samma dagar måste tillkännagifva, att det för innevarande qvartal icke såg sig i stånd att effektuera alla de reqvisitioner på bladet, som inkommo. Nu hör väl detta slags anfall på en hederlig man till sådana saker, som hvarje menniska med någorlunda utvecklad anständighetskänsla ögonblickligen vet att värdera på rätta sättet, likasom en hvar, som har litet personlig kännedom om de litterära förhållandena i vår hufvudstad, är på det rena med, huru helt och hållet gripen ur luften skildriogen af den förmenta aandelige assuranceforenings? verksamhet är; men detta förhindrar icke, att man med någon kunskap om det naiva förtroende, hvarmed massan af allmänheten isynnerhet i provinserna betraktar sin press, och den innerliga belåtenhet, hvarmed den åskådar och sjelf efter förmåga deltagr i hudflängningen af hvarje mer framstående offentlig personlighet, kunde ha väntat ett omslag i opinionen och en reaktion mot den ynnest, hvarmed Björnsons arveten hittills blifvit mottagna på scenen. Men motsatsen inträffade, och det är den omständigheten, att ?Maria Stuart? icke allenast gick, utan gick upp emot och segrade öfver en starkt upparbetad opinion, som jag vill tillåta mig framställa till öfvervägande hos den kongl. sven: ska teaterdirektionen och hvar och en annan, som i brist på egen omdömesförmåga upp: gör sin mening om ett konstverk i öfverensstämmelse med huruvida det vicar sig slå an på den stora allmänheten eller ej.