Aftonbladet – 5 april 1867, sida 2

e) Hultvuddragen at krietna kyrkans htoria, isynnerhet under det apostoliska tide-c varfvet och reformationen. Föreskrifterna om denna enda lärokurs s ipptaga en fjerdedel af det utrymme, som lr eglementet egnar åt bestämmandet af detls omfång, hveri undervisninger i seminariernas elfva läroämnen skall ega rum. f Den svenske seminarii-eleven skall såle-l; des studera en del af det judiska folketsls ildre litteratur — nemligen ?någon af Gamla I1 jestamentets läroböcker?; utförlig? biblisk i historia, hvarvid äfven ?jemförande använd1 ning af bibelns historiska böcker skall egal, rum?; äfvensom den judiska nationallittera? s turen3 historia — men deremot antyder reglementet ej med ett enda ord, att hanl; skall iphemta någon den allraringaste kän: nedom af sitt eget lands litteratur och litte-l: raturhistoria. Han skall studera, dels inl: extenso, dels i sammandrag, dels i historisk : öfversigt, de skriftliga minnesmärken, som! vittna om den judiska kulturens ståndpunkt l. för två årtusenden sedan; men sitt eget folks . andliga odling, sädan den återspeglas afl Sverges äldre och nyare litteratur, den må serna bli honom alldeles främmande. Hvad bans egen nations store andar tänkt och skrifvit, hvad Geijer utredt om hans lands öden, hvad Tegner sjungit för en lyssnande verld, det har ingen plats i en undervisningsplan, i hvilken traditioner från en förgängen odlings barndom spela en hufvudroll. Sedan man i våra elementarläroverk brutit den grekisk-romerska klassicitetens envälde, inför seminariireglementet i våra dustalter för folkskollärares bildning en ny ?klassicitet?, som vi kunna kalla den mosaiska, såsom undervisningens kärna och centrum. Få, om någon, lära numera på allvar ifrågasätta, att våra elementarskolor, d. v. 8. läroverken för högre allmänbildnings grundläggande, skulle återbringas till sitt förra skick, då tvenne fornfolks, grekernes och romarnes, historia och samhällsskick, tvenne döda språk, tvenne ur en med nutidens helt olika verldsåskådning uppvuxna litteraturer, kort sagdt en kulturform, som som ligger ett å två årtusenden bakom vårt tidehvarf, utgjorde elementarundervisningens kärna, bredvid hvilken och utan organiskt samband hvarmed cen moderna vetenskapens resultater, den nyare tidens ardliga och materiella civilisation, lärjungens eget land och folk intogo snart sagdt ingen eller en högst rioga plats. Men om hären återgång är otänkbar och snarare ett ytterligare framskridande på den omsider beträdda banan kan anses vara en ej aflägsen framtid förbehållet, hur mycket orimligare är det ej då, att i den lägre allmänbildning, som folkskolan skall meddela, göra till kärnpunkt kännedomen om en forntida odling, som — hvilken vigt den än eger, betraktad såsom en högst betydande länk i mensklighetens hela historiska utveckling — likväl ej är af den beskaffenhet, att dess sudium kan tillerkännas denna ellmänt menskliga (Phumanistiska?) betydelse, som mean velat finna i den grekiska och romerska. Men just på en sådan orimlighet är det reglemente baseradt, som utstakar den offentliga unde: visningen för dem, som i nittonde seklets sednare hälft skola grundlägga flertalet svenska medborgares bildning. Till den grekisk-romerska klassicitetens fordna öfvervälde i elementarläroverken vill reglementet skapa ett motstycke i folkskolan. Till Grekland och Rom samt deras folk i de förra svarar Palestina och judiska folket i den sednare; mot de istinska auktorerna? i de förra svarar de hebreiska skriftställarne i den sednare. Det tade i sjelfva verket varit konseqvent, om reglementet äfven påbjudit hebreiska språkets studium i folkskollärareseminarierna. Med seminariistadgan i hand skall man kanske invända, att detta allt blott utgör en integrerande del af undervisningen i Pkristendomskunskap? och aildeles ej intager en så sjelfständig och betydlig plats, som vi påstå. Ja, låter man narra sig af en rubrik i reglementet i stället att se på de föreskrifter, som derunder äro intagna, så kan det möjligen se så ut. Men i sjelfva verket är det ej så. Men låtom oss antaga, alt denna invändning vore befogad; vi ha då att anmärka två grofva missförstånd, som ligga till grund för den dominerande plats, kristendomskunskapen? intager. Det första — till hvilket allra minst de, som göra kristendomen till något absolut nytt på samma gång som alldeles obegripligt, borde göra sig skyldiga — är att uppfatta den såsom så starkt och så exklusivt sammanhängande med och hvilande på judendomen, att den sednare måste i lika stor omfattning studeras af nhvar, som vill komma till insigti den förra. Det andra missförståndet är detta: att man tror sig bilda gudfruktiga och sedliga enniskor genom en omfångsrik minnesunskap, genom inlä:sandet af en massa eologiskt vetande. På grund af denna förvända uppfattning förvandlar man läroverket från en undervisningstill en uppfostringsanstalt, rycker religionsundervisningen från hemmet och psesterskapet till skolan, som får sig ålagdt det omöjliga: att genom lexläsning skapa religiöst sinne och lefvande tro. Vi ha länge uppehållit oss vid en enda punkt i den del af seminariireglementet, som bestämmer lärokurserna i de särskilda undervisningsämnena, ty den bestämmer ock hela reglementets karakter, och vi kunna derför fatta oss kort i fråga om de öfriga stadganden, som här måste beröras. Hvad det nästföljande läroämnet angår, behöfva vi blott hänvisa till hvad redan nämnts, att Sverges litteratur ej fått sig någon, ens den allra anspråkslösaste, plats inrymd i det år 1865 utfärdade reglementet för de läroanstalter. som ha till uppgilt att