Aftonbladet – 5 april 1867, sida 2

herr Charbonneau, som sökte qvarhålla mig ropande: Er syster är tokig! Stanna... jag skall följa er hem... Säg åt henne att stiga upp igen... ni skaffar er lungsot på halsen! I två språng hade jag upphunnit PaquesFleuries, som, utan att bry sig om regnet och säker att jag snart skulle vara hos henne, väntade mig orörlig på trottoiren. Utan att lyssna till herr Charbonneau, som svor vid alla gudar att han icke hade nägra dåliga afsigter, vände vi om och återkommo hem alldeles genomvåta af regnet. Brådskande för att byta om kläder, fordrades icke en half minut för oss att springe upp till vår sjette våninz. Paques-Fleuries tog upp sin nyckel. Hon satte den i låset. Dörren gick icke upp. På samma gång såg jag ljussken mellar Inedra kanten af dörren och den nötta trö I skeln. Vid det lätta buller Paques-Fleuries gjorde då hon försökte sätta nyckeln i låset, för svann detta ljussken. Allt detta var ett ögonblicks verk. Jag gjorde mig reda för saken sednare. Du kan icke! sade jag till min syster. gif mig nyckeln. Jag försökte nu i min ordning att låse upp. Pilen det gick icke bättre för mig. Det satt en spik i låset. Jag stötte då till dörren, som icke var mycket stadig och endast gjorde ett svag motstånd. Vi inträdde. Hvad som först föll oss i ögonen, varu. det lilla fönstret stod öppet, ehuru vi hade noggrannt stängt det om morgonen innan vi gingo till vårt arbete.