Aftonbladet – 3 april 1867, sida 3

då, Vårt nyare sjöförsvarssystem, hvilket äfven jag sökt i min ringa mån förorda vid föregående tillfällen, går, om jag rätt förmått uppfatta detsamma och med undantag för några få ångkorvetter m. m., ut på att medelst monitorer och ångkanonslupar försvara våra skär och våra vigtigaste inlopp från hafssidan, de vid Stockholm och Göteborg. Då nu Carlskronas redd, utom några få redan nu, om ock ofullständigt, befästade holmar, ligger långt ifrån våra egentliga 8. k. skär, så synes denna hamn, enligt min tanke, ej längre passa in i detta system, utan på sin höjd vara lämplig såsom hamn för ofvannämnda för längre sjöresor afsedda krigsfartyg. Att den deremot alltid måste förblifva behöflig såsom en tillflyktsort för våra handelsfartyg, är en sanning som ingen kan bestrida, men svårligen lärer en fiendtlig flotta utsätta sig för faran, kostnaden och tidsförlusten af en verklig belägring af denna hamn, endast för att taga några få sådana fartyg, som der löpt in. åsom mindre djupgående och äfven närmare bekanta med våra farvatten närmast kusterna skall det också sannolikt blifva för dessa lätt nog, att vid lägligt tillfälle lemna denna räddningshamn för att söka skydd bakom Öland och de öfriga skären, och då har fienden ej längre något intresse i att af denna orsak anfalla Carlskrona. Hvad åter denna hamns betydelse under ett allvarsamt krig mellan de stora sjömakterna angår, då man antager att den skulle vara nödig att hafva som en slags hufyvudstation i Östersjön för de makters flottor, hvilka vi sedan 1855 års traktat anse som våra allierade, kan detta ej heller förnekas, ehuru det förra kriget visat oss. att en annan punkt i Östersjön med förkärlek dertill begagnats. — I alla fall är det ett nytt verldskrig, hvarom då vore fråga, och ja måste då öppet bekänna, att jag för min de har svårt att tro på att ett sådant står få nära för dörren, att ej i och för den sakens skull ett uppskof till ett annat år med förstärkandet af Carlskronas fästningsverk skulle kunna utan någon verklig våda medgifvas. Uttalandet af denna min tro kan också med skäl anses vara något djerft efter den förklaring rörande våra politiska förhöllanden, som vi nyligen här afhört, helst det måste erkännas, att en eller annan mellanmening i densamma väl kar tydas på ett helt annat sätt. Då jag likväl en gång sagt det, är det också min skyldighet att i största korthet framlägga de skäl, hvarpå jag stöder denna min tro. — Misstager jag mig dervid, så må detta ursäktas, Hvad då först vår granne i öster angår, hvars utvidgningsbegär en annan värd talare för oss skildrat i fasaväckande taflor, så är denne granne för närvarande och tillsvidare upptagen af det inre storartade civilisationsarbete, hvars början den nu regerande kejsaren med så mycken ädel kraft genomfört, men som ej derföre är änny på långt när fullbordadt. Att deribland de lifegnas emancipation iuverkat störande på detta lands financiella ställning och derigenom äfven i en viss mån försvagat dess anfallskraft, är nogsamt bekant. Derjemte har, sedan eröfringen af Kaukasus blifvit fulländad, Ryssland nu åter upptagit sin gamla, aldrig helt och hållet ur sigte lemnade plan, att lägga hela Högasien under sitt välde, och på samma gång bemäktiga sig den stora inre handelsvägen genom detta omätliga land samt en högst betydlig afsättningsort för sina egna fabriksalster. Härpå skall man kunna svara, att till det krig, som nu på allvar pågår i Bokhara, ej erfordras mer än en högst obetydlig del af den ryska hären, och detta är en sanning, men derjemte måste en större reserv vara echellonerad ända ifrån Oremburg, och armåförråder af alla slag med stor svårighet transporteras till dessa aflägsna trakter. — Hvad mera är, detta krig förer Ryssland till närheten af den Indobritiska gränsen, som blott är belägen på ett afstånd af omkring femtio mil från Bokhara, och der måste således förr eller sednare en sammanstötning mellan dessa båda mäktiga folk inträffa. En sådan eventualitet kan och måste visserligen då föra till ett verldskrig, som äfven kan sträcka sig till våra haf och kuster, men ännu äro vi ej der. — Medgifvas måste dock, synes mig, att under dylika omständigheter Rysslands eget intresse fordrar, att nu och tillsvidare undvika alla förvecklingar på dess europeiska gräns, och detta är också hvad dess regering upprepade gånger förklarat. Preussen har nog att göra för en närmare framtid, att med sig införlifva de betydliga annexeringar, det i fjol lyckades göra. Dessutom kan det aldrig hafva något intresse i att bidraga dertill, att nycklarne till Östersjön falla i en annan stormakts händer; snarare måste det anse sina skandinaviska stamoch trosförvandter såsom sivpa naturliga allier.de. Ett större krig skulle i öfrigt under dess nuvarande ställning helt säkert falla det olägligt, så att vår neutralitet ej heller från detta häll löper någon fara. Våra så kallade allierade åter, hvilka man antager vara de, som skulle föra det befarade stora sjökriget mot Ryssland och som då skulle behöfva begagna sig af Carlskronas hamn, äro äfven på annat sätt så upptagna, att de troligen ej sjeltmant skola börja ett så vidtutseende företag. — Frankrike behöfver nemligen hemta sig efter de uppoffringar, dess sednare krig och mindre lyckade expeditioner medfört. Dessutom pågår äfven der en politisk omgestaltning, under hvilken det önskar att vara i ro, åtminstone om man får döma efter pressens språk i detta fall. — Ecglands styrande ministrar, såväl de förra som å nuvarande, hafva sjeltve förklarat sig vilja afhålla sig fråh all inblandning i Europas politi ska förhållanden, så länge dess egna vigtigare intressen ej hotas. — Slutligen äro Norra Amerikas fristater fullt sysselsatta med sin inre reSa aton och med betalandet af sin statsskuld. — Efter min oförgripliga mening synes således — jag vågar upprepa detta — någon utsigt till ett snart förestående större sjökrig ej för närvarande vara för handen och kunna vi då i allt lugn behandla den fråga som nu sysselsätter oss. Då äfven hr departementschefen sjelf medgif vit, att biister finnas i de hittills verkställda befästningsarbetena i Carlskrona, och då han derjemte förklarat att det anslag dertill, som statsutskottet föreslagit, är så ringa att han ej rätt vet hvartill det skulle kunna med fördel användas, så synes det som om det vore så godt att afslå äfven detta anslag och för i år inställa allt arbete på ifrågavarande fästningsverk samt att i stället förena oss om den underdåniga hemställan hos K. M:t om en fullständig utredning i rg som utskottet i en sednare punkt föreslagit. Det finnes äfven ett annat skäl för ett dylikt afslag, som efter min förmening också förtjenar någon uppmärksamhet. Denna kammare har nemligen i en och annan punkt för sin del beviljat större anslag än den andra, och deribland 300.000 rdr till gevär: och 106,000 rår till olika befästningsarbeten. Om dessa båda summor ätminstone kommer således mer än sannolikt en gemensam omröstning att blifva af nöden, och det vore väl då ej så alldeles ur vägen att hafva något att bjuda den andra kammaren i utbyte emot dess bifall dertill, och då kunde det belopp, som nu ej al oss beviljas, vara att tillgå. Hr departementschefen har för sin del ansett att ett anslag åtminstone nu borde lemnas till nedläggande af stängsellinier i vissa inlopp till Carlskrona. Då han likväl på samma gång behagat nämna, att detta ej kan medföra någon större kostnad, att sten dertill finnes i närheten m m ach då en annan talare nåmint om. att