Aftonbladet – 1 april 1867, sida 2

SE Ey SEA SEE RE VSB er ständigt bekräftar Kiernaas framställning af lefverns finare byggnad; eller den af de -halfmånformiga klaffarne i hjertat, som hermetiskt tillsluta lumen af aorta vid hennes ursprung ur hjertat, en inrättning, hvilken med den största enkelhet förenar den största fullkomlighet i verkan, eller när han framställer ett nytt preparat af hjertat, och dermed vinner en riktigare insigt i dess byggnad, isynnerhet i skiljeväggens förhållande till venze cave, Och ju sällsyntare det med hvarje dag måste blifva, att upptäckter göras inom den rena descriptiva menniskonaturen, desto större uppmärksamhet måste det väcka när Retzius lärde känna alldeles obekanta partier, som dittills af alla anatomer blifvit öfversedda. I alla dessa arbeten, och, bland många flere, i hans talrika uppsatser öfver organernas sjukliga förändringar framstår hos Retzius den lyckliga föreningen af naturforskarens bästa egenskaper; sanningskärleken, som ej nöjer sig med nåfn auktoritet; en högt uppöfvad, snabb och säer iakttagelseförmåga, som oförvillad fasthåller bilden af det invetklade sammanhang sjelfva undersökningen förstör; den raska händigheten, eller, såsom Tiedemann en gång berömmande uttryckte det, ?den vackra handen? fyndigheten, att tänka ut nya arbetsmetoder eller vid första underrättelsen om en sådan, inse dess användning och rätta fullkomning; rikedomen på kunskaper, förvärfvad genom mångårigt sjelfstudium, men tillika beläsenheten, som vet vägarne inom vetenskapens litteratur, och i den nya boken hastigt finner det nya innehållet; entusiasmen, som eldas af hvarje skymt till någon vinst för forskningen, men i förening med en nawrligt qvick ! urskilning, som lätt röjer obetydligheten 1 det starkt betonade, värdet af det endast svagt antydda. Ty han var ej den, som under kritikens förevändning vände sig bort från nya ideer. Så se vi honom tidigt upptaga och sjelf bekräfta Rathkes af mången då försmådda eller af andra till sin betydelse öfverskattade upptäckt af embryonala gälar hos menniskan och däggdjuren, bildningar, som inom alla vertebratklasser äro lika till sin första anläggning, och endast hos fiskarne förblifva konstanta med andedrägtens funktion. Men naturfilosofiens utsagor, ofta för tidiga, oftare förflugna, numestadels förgätna, förmådde aldrig att slå an på honom, om hvilken det blifvit sagdt, att allt hvad han bragte vetenskapen intog en beståndande plats deri. Mycket af detta hade redan länge, under åratal, varit gömdt i portföljen, men var likväl nytt, när det togs fram, mycket lockades af tillfälligheten fram ur hans minne. Han hade för vana, att, när de studerande demonstrerade för honom, göra tillägg till den följda boken, eller ändringar I deri. De fallande orden antecknades begärligt af lärjungarne, och hos dem sågs han sjelf åter samla upp dem, när Wilson begärde hans bidrag till den anatomiska lärobok han erkänsamt tillegnade Anders Retzius. Han föredrog gerna och ofta, inom denna akademi, vid naturforskaremörena, i läkarsällskapet, och han såg dervid ej mycket på formen, var ej rädd att förlora på någon brist på ans, någon kantighet i stilen, det var ej fråga om ett väl beräknadt uppträdande, men, som det var, var intrycket deraf omedelbart tilltalande, egenartadt, icke lätt att undgå. Så äfven med hans föreläsningar, fria, lefvande kommentarier öfver lärjungarnes studier, i ord och hastigt. utförda teckningar, ej alltid i ordnad följd, utan ofta med en utflygt till något mer eller mindre aflägset ämne, som just då för tillfället erbjöd något lärotikt, något som just då kunde visas, förklaras, ty han ville, att allt skulle ses, iakttagas, och förstod ej tron på den lästa lexan. Han var sträng mot det flyktiga arbetet, glad åt det omsorgsfulla, som hankraftigt understödde. Rikt och väl försedt borde derföre det museum vara, som tillhörde det läroverk, hvars närmaste vårdare han var i 30 år, för hvars utveckling han offrade sina bästa krafter, hvars framgång och väl förvärfvade ära var hans högsta glädje, Dit samlade han rika skatter från när och fjerran, och han var lyckosam äfven deri, med sin egna förmåga att göra det till ett nöje för enhvar-att draga till hans stack, med den vidsträckta bref vexling han förde med vänner i vetenskapen i alla länder, till hvilka hans lärjungar, de helst använda sändebuden, som mäktiga förord förde hans meddelanden och gengåfvor. Länge hade Retzius med förkärlek ökat den ceraniologiska samlingen i institutets museum, länge hade han sysselsatt sig med studier öfver hjernans utveckling och hufvudskålens deraf beroende form, då den forskningsart, som gjort : menniskoslägtet till sitt föremål, ethnologien, så att säga nalkades vårt land, der hon dittills varit nästan en främling. Professor Nilssons undersökningar öfver nordens fornfolk framkallade frågan, om de kranier, som blifvit funna i urgamla grafkamrar, tillhört samma race, som de nuvarande svenskarne eller lapparnes stam. Retzius upptog ämnet och i denna akademi 1840, och vid naturforskaremötet i Stockholm 1842 meddelade han de första resultaten af sina arbeten. Det gällde att söka ut, hvad som i hufvudskålens form är typiskt för den stora mängden inom hvarje folk, svenskar och deras grannar, slaver, tschuder, lappar. Retzius fann, att det mest betecknande draget i cranieformen kan uttryckas i längdmåttens förhållande till breddens; -.som hos svenskarne i meddeltal är I som 1000: 770; hosslavernesom 4000: 888, medan tchuder och lappar förete förhållanden, som ligga emellan dessa; och han låter dessa tal åtföljas af en noggrann formskildring. Han anger nya, förut öfversedda karakterer, och framställer ett förslag till menniskoracernas naturliga gruppefing, ännu, som man säger, endast i afsigt att framkalla inkast och upplysn.ngar. Man ser hvilken uppmärksamhet det väckte. Nya bidrag kommo från alla häll, och under resori utlandet samlade han sjelf nya iakttagelser. Hos Frankrikes och Englands fornfolk urskiljer han iberiernas, de egentliga celternas, normannernas kranieformer. Pritchard sänder honom två fornkranier och begär hans mening, men utan att gifva någon ledning för omdömet. Retzius förklarar det ena för en celt, det andra för en romare, och får till svar, att båda äro funna på den plats, der Septimius Severus år 210 besegrade celterna. TI ett forngrekiskt kranium finner han den form, som tillhört det östra Europas äldsta inbyggare, scyter, sarmater; uttalar den tanken, att de egentliga hellenerna aldrig varit flertalet bland Greklands fordna invånare, och visar, att Apollo framställes med dessas, den högre, förnämligare stammens-hufvudform,men Herkules, den råa kraftens typ, med urinvånarnes. Morton, liksom språkforskarne, hade uttalat den mening, att i Amerika är, med undantag af eskimåerna, racen en, språket ett. Kranieformen, anmärker Ret zius, uppträder i Amerika i två starka motsatser. I Peru finner han en form, Incas, hvilka omkring år 1100 inflyttade från det nuvarande Mexiko, medan en annan form betecknar landets urinvånare, Aymaras, från hvilka grafvarne med mumier härstamma och som antagligen äro af samma race som Guarani. Han undaänrödjer de missförstånd han möter, och hvarje gång han återkommer till ämnet ser man att materialet är rikare, karakteristiken mer bestämd. Frenologiens satser, om hvilkas första upphofsman (Gall) det blifvit anmärkt, att han började med att uppfinna en hypotes och uppfann sedan en anatomi för hypotesens skull, måste, när det gäller kraniologien, komma inom Retzii område. Med anatomens insigter och naturforskarens metod tillintetgjorde han hennes föregifna vetenskapliga grund. Han erinrar derom, att själsegenskaperna ej försämras af den hufvudets konstiga ombildning, som är i bruk hos så många folkslag, skildrar denna märkvärdiga sedvänja,-och visar, att-hos Attilas Hunner, som hos de amerikanska folk, der den ännu bibehålles, den afser att gifva hufvudet ett uttryck af förnämhet, och derför ej får ega rum hos slafvarne. Genom dessa och många andra särskilda undersökningar hade Retzius kommit till följande slutsats: håller man sig i främsta rummet till