Aftonbladet – 1 april 1867, sida 2

STOCEHOLIZ den I April. Vetenskapsakademieps årsbögtid 1867. Förliden gårdag firades densamma å stora börssalen; i närvaro af konungen, drottningen, enkedrottningen, hertigen af Östergötland samt hertigen och hertiginnan af Dalarne, äfvensom en talrik samling åhörare, bland hvilka märktes medlemmar af statsrådet, högsta domstolen, norska statsrådet, åtskilliga högre civila och militära embetsmän m. fl. Sedan DD. MM. och KK. HH. intagit de : för dem anvisade platser, helsade preses, hr Lovn, H. M:t konungen, akademiens . höge beskyddare och, under erinran om, hurusom Linn, vid denna tidpunkt för hundrade år sedan afslutade sitt system, tillika framhöll den varma omvårdnad akademien . såväl under framfarna tider som nu städse l varit omhuldad af Sverges konungar. Det åminnelsetal, som akademiens ordförande, professor 8. Loven, derefter höll med anledning af den minnespenning akademien låtit pregla till utdelning vid denna sin 128:de årshögtid, var såväl genom föremåi som innehåll af mer än vanligt intresse, hvärföre vi anse oss böra återgifva det oafkortadt här nedan: ?Den minnespenning akademien innevarande år låtit prägla är egnad åt hennes framlidne ledamot, prokessom 1 anatomi och fysiologi vid Carolinska mediko-kirurgiska institutet, Anders Adolf Retzius. Dess åtsida bär hans bröstbild med omskrifna namn och titlar. På frånsidan ses tvenne menniskokranier af olik form, samt en passare, och omkring dem orden: non sinit esse muta, han tvang dem att tala. Denna sinnebild antyder likväl blott en del af Retzii vetenskapliga verksamhet, hvilken, ehuru begränsad inom ett af naturforskningens områden, likväl var alltför mångsidigt lyckosam, att af en bild kunna återgifvas. Dess bana började redan i den tidiga ungdomen. I Lund, der Retzius föddes år 1796, var hans fader, Anders Johan Retzius, professor i naturalhistorien, en man full af allvarlig lärdom och arbetskraft. Det hände med sonen, som med mången annan, hvilken såsom man visat sig rikt begåfvad, att skolan ej slog an på hans barndomssinne. Han fick derför sträfva mest på egen hand, och var student vid 16 år. Han egnade sig nu med ens åt läkarekonstens studier, ingen tid gick förlorad i val eller tvekan, ingen kraft i brist af enhet i dess användning; snart fullgjorde han sina examina, och var redan 1819 medicine doktor och kirurgie mågister. Nu följde under närmaste åren förordnanden som militärläkare, dem han samvetsgrannt-och väl fullgjorde; men den praktiske läkarens kall var ej hvad han sökte. Florman var den tiden professor i anatomi vid Lunds universitet. Sjelf en utmärkt lärjunge af Abildgaard i Köpenhamn och Walther i Berlin, hade han i Lund danat en ny skola. Under denne mästares milda stränghet, och i hemmet omgifven af rika samlingar af nawralster, och allt, som tillhörde en, för den tiden, mycket omfattande naturhistorisk verksamhet, fostrades hos Retzius den starka håg, som bestämde hans lefnads syfte. Såsom då var vanligt, tillbragte han någon tid i Köpenhamn, der han hörde zoologen Reinhardt, fysikern: Örsted och Jacobson, den snillrike anatomen. Denne tillegnar han sin afhandling för doktorsgraden, om Broskfiskarnes inre byggnad, ett ungdomsarbete af den 23-årige, men som ännu anföres för iakttagelser, gjörda för snart femtio år sedan ied den säkerhet, att de bestå i dag. Till denna märkvärdiga grupp var hans håg alltjemt riktad... Han arbetar dermed fortfarande, ännu sedan han såsom lärare blifvit fästad i hufvudstaden, och meddelar denna akademi åren 1822 och 1824 frukterna af sina långvariga undersökningar öfver Myxine, detta ännu i så många hänseenden gåtlika djur, som Linn till och med vägrade plats bland Tygeradsdjuren. De omfatta dess nervoch cirkulationssystem, och äro ända till Johannes Mällers arbeten, och ännu, vid sidan af dessa, de förnämsta vi i detta ämne ega. Och långt derefter, sedan den märkvärdiga Amphioxus; som mest af alla aflägsnar sig från vertebrat-typen, blifvit upptäckt nästan samtidigt vid våra kuster och i andra trakter, huru gladdes han att kunna visa främmande forskare, att vi redan voro i arbete dermed, och hvilade han ej förr än han tillsammans med vännen Johannes Miller år 1841 kunde företaga den noggranna undersökning deraf, hvars frukt blef det.sstora verk; som utgafs i dennes namn. Bland andra studier öfver fiskarnes klass se vi honom genom ny och vidsträcktare undersökning af vissa högst märkliga organer hos icke elektriska rockor bekräfta Jacobsons för länge sedan gjorda, men alldeles bortglömda iakttagelse, som visar, att de äro känselredskap af eget slag, som från femtenervparet emottaga nerver, hvilka i en viss likhet med synens och hörselns, i sin periferiska utbredning omgifvas af ett fluidum, och genom egna hudrör emottaga de intryck, de skola upphemta. En annan gång skildrar han den finare byggnaden at fåglarnes lungor, deras likhet närmare med reptiliernas, än med däggdjurens, och ger ökad betydelse åt Tiedemanns anmärkning omr det-inflytandetefvernsstorautveckling hos aglarne utöfvar på blodberedningen och på förmåägan af muskelrörelse, eller han följer och utreder hos en mängd arter ett märkvärdigt, men af de flesta öfversedt ligament, eller ger ny och riktig tydning åt ben och muskler i fåglarnes skuldra, eller visar, att deras digestion är ett slags idisling, — och när det sällsynta tillfället erbjuder sig att studera hjernans byggnad hos Albatrossen, och han finner en del af den lilla hjernan utomordentligt utvecklad, vida större än hos någon annan fågel, igenkänner han, att, då detta organ har till en af sina funktioner den, att leda rörelsernas särskilda muskler till ändamålsenlig samverkan, måste en sådan ovanligt kraftig utveckling stå i direkt förhållande till Albatrossens flygförmåga, så utomordentlig, att han, många mil från land, utan att söka hvila på vägen, många dagar, utöfver den vida oceanen följer skeppen under ständig, lugn och seglande fiygt, med synbart knappast rördå vingar. Bland andra talrika afhandlingari däggdjurens anatomi äro bland de vackraste de om ventrikelns byggnad inom vertebraternas alla klasser, och den om rätta tydningen af sidoutskotten på ryggoeh ländkotorna hos menniskan och däggdjuren. Den sednare utreder betydelsen af de olika de lar, af hvilka vertebern består, hvilka än framträda tydliga och heatämda, med igenkänligaf karakteristiska former, än dölja sig under ringa storlek, än smälta samman med hvarandra, men, hvar för sig i lika grad utbildade, skulle utgöra den ideala vertebern, hvars homologa delar anatomerna, sedan förra århundradet, söka att återfinna i hufvudets ben. En sådan fråga fordrar den största omsorg, och Retzius ville hafva dess första elementer med noggrannhet pröfvade. Han granskade hos ett stort antal däggdjur, från klass till klass, vertebrernas förhållande, och visade med stor fkogpeinbighet, huru ryggoch ländkotornas tvärutskott icke äro att anse som costa, utan egna bildningar, närmast tillhörande ryggraden, ehuru delar af dem stå i sammanhang med refbenen, hvilka med sina tubereula vid dem tro fästade, men med sina ledhufvuden articulera icke med corpus vertebree, utan med dess arcus, och -huru tvärutskotten egentligen innehålla tre särskilda bildningar, processus maxillares, costales och accessorii, som finnas hos alla däggdjursformer utom Monotremerna — vigtiga iakttagel. ser, som ännu. ej torde vara uppskattade till sitt : fulla värde. Det var under sia studier öfver:!