Aftonbladet – 29 mars 1867, sida 3

TEATER. s D.amatiska teatern har återupptagit ko medien Förtalet, ett af den fruktbare Scribe berömdaste och äfven bästa arbeten. Styc ket, sedan gammalt bekant för vår pubiik utgör framstående prof på Scribeska mane rets bättre sidor, en outtömlig fyndighet intrigens ledande, en högst utvecklad kän nedom af scenen och en omsorgsfull utar betning af enskildheierna, samt besvära mindre än de flesta andra af hans drama tiska svagheter, en hvardaglig, ofta djup prosaisk karaktersteckning, ofta påkomman. de orimligheter i händelsens gäng och er föga pixant dialog. Dertili uppbäres detta stycke verkligen afen viss sedlig värme, som annars bör till sällsyntheterna hos den kall beräkrande, förståndsmesgige faiseuren: framförallt är detta fallet med de scener, i bvilka ministern med öfvertygande väl talighet bevisar sin vän Lucien, hur föga inflytande förta!et bör ha på en man aj äkta halt. I dem har Secribe höjt sig till er punkt, dit han knappt fcröfrigt hunnit. — En mer ingående analys torde för större delen af vår teaterbesökande allmänhet vars öfverflödig, då denna komedi så länge stått på repertoiren. Bland de spelande, af hvilka de flesta förut uppburit sina resp. roller, tilldrar sig naturligtvis hr N. W. Almlöf i främsta rummet vår aktningsfulla uppmärksamhet för det i sanning förträffliga sätt, hvarpå han återger Raymonds parti. Hir om nåonsin passar denna inneboende ädelhet och yttre värdighet, den hr Almlöf, arftagare at en äldre tids traditioner, så väl förstår bibehålla i sitt spel och sin bållning, och hvilkas mest utmärkta sida är deras naturlighet. Vi behöfva väl knappast nämna, att han värdigt sekunderas af öfriga medspelande, bland hvilka vi isynnerhet skulle vilja nämna fru Almlöf (markisinnan de Savenay), fröken Nerman (Cecile de Mornas) och hr Jolin (Coquenet). De båda fruntimren innehafva, om vi ej bedraga oss, nu för första gången sina roller. Fru Almlöf förstår att ypperligt betona den aristokratiska finhet och stelhet, som utmärka den oamla markisinnan, och fröken Nerman synes oss i Cecile ega ett bland sina mest passande partier, hvilket hon också återger med den vackra candeuren (vi veta intet bättre ord), för henne egendomlig. — Styckets upptagande förtjenar erkännande, isynnerhet för den afsigt, det synes antyda hos k. teaterdirektionen, att rikta repertoiren med en del af dess bättre äldre dramatiska arbeten, en åtgärd, som är vida att föredraga framför den, att ständigt importera avheter af ofta sanska underhaltiost slag.