Aftonbladet – 29 mars 1867, sida 3

gräns, Kören är såväl akustiskt som själ fullt storartad, om den ock icke fullt ka I uppfylla ämnets ofantliga fordringar. De landliga och det ridderliga framställes n täflande i lofsånger till Guds ära, och et jublande Hosianna afslutar den sköna ton dikten så som den bör förklinga. 1 denre dan sextioårige, verldsberömde maäöstron rika konstnärskrans är den en ny, frisk oförvissnelig lager. Texten af Carl Andersen är en utsök libretto, rik på tacksamma momenter oci poetisk skönhet. Fru Stenhammar sjöns Armidas parti med imponerande kraft, och hr Labatt inlade i återgifvandet af Rinaldo den liflighet, styrka och bravour, som äm net fordrar, och hvari sångaren under sed nare tid gjort så raska och säkra framsteg Hr Sandströms tolkning af Eremiten för tjenar alit erkännande, och äfven i öfrig utfördes det stora arbetet på ett sätt, son erinrade om ypperlig inöfning, utmärk skicklighet och det lifligaste intresse. Beethovens Festouvertur står i opusför teckningen den nionde symfonien nära och tillhör sålunda, om man kan antaga at siffran här riktigt betecknar tidsföljden, det sista skedet af hans diktning, hvarunder man kan kalla honom större i sina verk. ningar än i sina verk. I sin helhet betecknar detta, furst Galitzin tillegnade, arbete i rikeste mått den store mästarens allsidigt utbildade teknik, hans oerhörda frihet och djerfhet i formen och hans nfösterskap i instrumenternas användande till kraftfulla effekter. Slutet är synnerligen märkvärdigt genom den enkla tonfigur, som deri oändligt upprepad likväl oändligt öfverraskar. För öfrigt är om denna period och dess alster tills dato intet objektivt och så att säga opartiskt omdöme ännu uttaladt, ty under det att ett parti, som alltmera framarbetar sig till lif och anseende, proklamerat dessa Beethovens sista verk såsom beynnelsen till tonkonstens yngsta och största tidsälder, fattos de af mängden såsom sllenast ett kyligt aftonskimmer af den tlassiska musikens varma och strålande solskensdag. Äfven denna och den störste nästaren voro under konserten värdigt reoresenterade genom Mozarts D-durtsymfoni, om i alla hänseenden står på höjden af nusikalisk konst och med majestätisk klarwet uppenbarar den diktar ande, hvars djup tanken, ädelhet i känslan och renhet i iljan lyekliggjort verlden kanske i högre rad än någon annans inom konstens omåde. Berge dessa kompositioner, synnerigen den förstnämnda, lärde så i afseende å ansom utförande kapellet till stor heder. Då vi slutligen hembära tacksam hyllning t de personer, hvilkes outtröttliga bemöanden och omsorger man har att tacka för enpa konsert, hvad den var och hvad den ofvar, äro vi så mycket mera förvissade att ermed uttala all: etens menisg, som fven denna, på ett för tillställarne, de utande och teaterkassan tillfredsställande t, otvetydigt ådagalagt sitt lifliga intresse ir det vackra, sannt konstnärliga företaget.