Aftonbladet – 23 mars 1867, sida 2

STOCKEGOL den 23 Mars. Samtliga hufvudtitlarne hafva nu från statsutskottet inkommit till riksdagen. Deras behandling i kamrarne tager sin början om tisdag, enligt derom fattadt särskildt beslut, och fortgår sedermera oafbrutet de följande. dagarne. Det kommer nu att visa sig hvad allvar! som legat i det ordande om sparsamhet, som varit allas lösen alltsedan denna riksdags början. Beklagligen har den gamla representationen lemnat den nya i arf en ordinarie statsreglering, som under de goda konjunkturerna för nägra år sedan fick utsvälla till ett belopp, som icke står i något rimligt förhållande till nationens krafter under normala förhållanden, och således ännu mindre under en tryckt ställning sådan som den nuvarande, då en föregående periods öfverdrifter vållat en våldsam återgång och bragt egendomsvärden och närinvgslif i landet lika mycket under det normala, som de under en viss period genom tillfälliga omständigheter och konstlade medel drifvits derutöfver. Det är obestridligt, att statsmakterna läto under den goda tiden förleda sig till samma obetänksamma framfart, som man får bevittna hos spekulanter, hvilka tillfälligtvis göra några goda affärer och med anledning deraf genast inrätta sin hushållniog på en sådan fot, som om de för all framtid hade att årligen påräkna lika ymniga tillgångar. I stället att göra de ökade utgifter, hvilka man tillfälligtvis kunde ha råd att bestrida, äfvenledes till tillfälliga, äflades man att såvidt möjligt göra dem till ständiga, och de trycka derför nu på budgeten äfven under en period, då man torde inse att man gått alltför långt i frikostighet. Följden häraf är, att då de sinande inkomstkällorna nu nödga till sparsamhet, har man föga annat att göra, än att säga nej till de förhöjaingar, som äskas i ordinarie anslag och till de extra anslag som begäras. Tyvärr inträffar dervid att man måste pruta äfven på tillfälliga behof af ganska trängande beskaffenhet; men i detta afseende har nöden icke någon lag, ty endast i utomordentliga fall lärer det kunna ifrågasättas att anlita låneutvägen för fyllande af statsverkets behof. Man erinrar sig, att äfven i konungens trontal vid riksdagens öppnande proklamerades sparsamhetsgrundsatsen. Erkännas bör väl också, att den k. propositionen om statsverkets tillstånd och b-hof icke denna gång öfverflödade så i alla riktningar af framställningar om nya och förhöjda anslag, som vid de sednaste riksdagarne varit vanligt; men tillräckligt många sådana förekommo dock, för att gifva rättmätig anledning till den anmärkningen, att trontalet och statsverkspropositionen stodo i föga öfverensstämmelse med hvarandra. Statsutskottet har bjudit till att göra talet om sparsamhet något mera till en sanning. De af utskottet tillstyrkta anvisningar understiga beloppet af de utaf K. M:t äskade anslag med tillhopa 3,177,789 rdr 10 öre. Största delen af denna nedsättning skulle dock åstadkommas genom minskning af gevärsanslaget, från: af K. M:t begärda tre millioner, till det af utskottet tillstyrkta belopp af en million. Öfriga inskränkningar belöpa sig således endast till 1,177,789 rdr. Detta är visserligen icke så litet och man har allt skäl att hälla utskottet räkning för dess bemödanden i denna riktning. Oss synes likväl, att i en tidpunkt, då omständigheterna göra sparsamhet till en nödvändig: I het, och då denna anses så tvi.gande att I man till och med nödgas prutå på medel till vapen för landets försvar, så borde åtminstone såsom grundsats uppställas, att icke någon anslagsförhöjning medgifves, som icke är alldeles oundgängligen nödvändig, och icke heller anslag beviljas till några nya företag eler några nya tjenster, hvilka, om än nyttiga och behöfliga, dock icke kunna vara så angelägna, att icke med anslag till dem bör kunna, utan alltför stor olägenhet, anstå intill dess bättre tider randas. Det kaa derföre icke undgå att väcka rätt mycken förvåning, att redan jå första hufvudtiteln — som enligt landets allmänna mening redan är, i förhållande till landets krafter, särdeles väl, att icke säga alltför väl, tillgodosedd — möta ett tillstyrkande af en förhöjning. Den är icke till beloppet synnerligen betydlig, det är sannt, men man hade sannerligen icke väntat att under närvarande konjunktur det skulle ifrågakomma att öka hofhällningsanslagen. Statsutskottet upplyser sjelrt, att hofstatsanslagen på de sista -Itio åren vunnit en tillökning å ordinarie stat Taf222,240 rdr (säger tvåhundra tjugutvåtusen två hundra fyratio rdr). Ett kraftigare argument för afslag kunde väl icke gerna anföras. Besynnerligt nog har utskottet i stället slutat med ett tillstyrkande. Utskottet tyckes likväl ha ansett behöfligt att lugna sitt eget samvete i detta fall och derföre tillfogat en mellanmening, uttryckande en förhoppning, att om nu ifrågavarande 7000 rdr beviljas, första hufvudtiteln må vara för en längre framtid reglerad. Hvad som vinnes med uttalandet af en sådan from önskan lemna vi derhän. Säkert är att resonnementet varit vida mer logiskt om utskottet, med hänvisninz till den fjerdedels million, som beviljats i årlig tillökning sedan tio år, hade uttalat sitt hopp att första hufvudtiteln dermed skulle vara fören längre framtid reglerad. För den medlem af det kongl. huset, hvars hofstatsanslag skulle ökas med 7000 rdr, äro redan anvisade 18,000 rdr. Det säges att detta belopp på sednare tid befunnits otillräokligt och vi betvifla ingalunda att så är förhållandet: men man kan drista det antacvande.