Aftonbladet – 23 mars 1867, sida 2

on DE OSYNLIGA I PARIS, 7) GUSTAVE AIMARD. Öfversättning. FÖRSTA DELEN. Hennes svarta ögon lågade som på en vild: katt, håret reste sig på hennes hufvud, hela hennes lif koncentrerades i händerna på dessa män, som trotsat stormar och kulregn och nu med oroliga blickar följde denna besynnerliga hexas sinnesrörelser. Jag var den s gte. Hon tog min händ och jag kände att hennes hand darrade.? Ändtligen!? sade la Pomme, som åhörde berättelsen, flämtande af otålighet. Sedan hon slutat sin undersökning, teg hon några minuter och tycktes försjunka i drömmar. Vi aktade oss väl att störa henne. Det förekom oss såsom berodde vårt öde af hennes ord. Slutliger talade hon.? Och hvad sade hon?? — Mina vänner, ni ären trettiofyra som lyssna till mig. De utaf eder, i hvilkas lefnad talet 34 spelar någon roll, skola åter ge sitt fädernesland. Må Gud beskydda de öfriga ! Derpå kastade hon sin kappa öfver hufvudet och aflägsnade sig nästan springande utan ait vända sig om. Fick ni aldrig återse henne?? frågade Adolphe. ) Se A.B. nir 11—13, 15—17, 19, 21, 23,24, 27, FaR 42, 44, 45, 48—50, 53—57, 59, 61—63;