Aftonbladet – 23 mars 1867, sida 2

äckliga. I en tidpunkt, då de bördor, som let skattdragande folket redan bär, trycka nycket tungt, och då det likväl är i fråga utt ytterligare öka dem, vill det synas som om de behof, för hvilka sådant sker, böra vara något angelägnare än det som här kan förefinnas. Tager man i betraktande der: jemte att det belopp, som här beviljas, kommer att tagas till mätare vid framtida anslass yrkanden af samma slag, lärer man för öfrigt finna, att det visserligen nu är fråga endast om 7000 rdr, men att ett bifall kan framdeles medföra uppoffring af många gånger denna summa. Reservationer, som finnas bifogade de särskilda hufvudtitlarne, anvisa äfven åtskilliga af utskottet tillstyrkta anslagsyrkanden, med hvilkas bifallande det väl under nuvarande förhållanden kunde anstå och man bör hoppas, att kamrarne egna tillbörlig uppmärksamhet åt de tillfällen till några ytterligare besparingar, som här erbjuda sig. Brydsammast för fosterlandsvännen är för närvarande utan tvifvel frågan om anslagen till försvarsverket. ena sidan påkallar statsverkets och landets tryckta ställning all möjlig sparsamhet, men å den andra bjuder omsorgen om landets säkerhet att icke underlåta något som för dess betryggande kan anses oundgängligt. Såsom vi nämnt, har: utskottet föreslagit att nedsätta från trejl millioner till en det af K. M:t begärda an: slag till infonterigevärs anskaffande. Utskottet har antagit, att 500,000 rdr äro förl: innevarande år disponibla för gevärstillverkning, och anser att med en million dertilll: för 1868 bör kunna åstadkommas omkring 50,000 stycken tidsenliga gevär, deraf halfva antalet genom förändring af i förråderna befiatiiga refflade gevär af samma kaliber som 1860 års modell. Utskottet fäster härvid äfven afseende på det antal gevär, som skall kunna under ifrågavarande tid inom landet åstadkommas. Vi dela utskottets åsigt om angelägenheten deraf, att aila ansträngniogar göras för att få vårt vapenförråd fyldt genom inhemsk tillverkning, då det är af yttersta vigt, att vapenindustrien icke är för landet främmande, om dess bistånd behöfve3 under tider, då tillgången till den utländska marknaden kan vara för oss stängd. Vi tillåta oss icke heller nu något bestämdt omdöme ijfråga derom, huruvida icke ett större antal gevär skulle kunna inom landet ästadkommas och följaktligen ett större anslag blifva för ändamälet behöfligt ; men vi befara att man tager denna vigtiga angelägenhet alltför lätt, då man låter innevarande år förflyta utan någon allvarsammare ansträngning för tidsenliga gevärs anskaffande. Man tyckes nemligen vilja nöja sig med att i år använda endast den halfva million, som kan vara besparad af äldre anslag. Man må hysa förhoppningar att de moln, som hota på den politiska horisonten, icke skola under innevarande år urladda sig, bland annat till följd deraf, att ännu ingen af de stora militirmakterna, med undantag af Preussen, hunnit anskaffa de tidsenliga vapen, som alla anse behöfliga; men det synes deremot icke rådligt att äfven nästkommande år stå oförberedd på allvarsamma händelser i vår verldsdel. Det synes oss således i gevärsanskaffningsfrågan erfordras något raskare handling än som utskottet synes ha förutsatt. Men riksdagen kan i detta fall ingenting annat tillgöra än bevilja medel och uttala önskningar. Hvar den energi skall sökas, hvilken skall gå i författning om verkställigheten, är en annan fråga, hvilken onekligen väcker en hög grad af missmod, då man hör en reservant tala om det allmänt gängse tviflet om medlens ändamålsenliga användande under nuvarande förhållanden?, och då krigsförvaltningen gifvit anledning till det skarpa tadelvotum, som innefattas i utskottets hemställan, att riksdagen må hos K. M:t göra framställning derom, att intilldess ny gevärsmodell blifvit fastställd, tillverkningen vid faktorierna må inskränkas till sådana gevärsdelar, som med säkerhet kunna antagas blifva för framtiden användbara?, Det är beklagligt, man kunde säga ömkligt, att en sådan erinran skall behöfva ifrågakomma. Statsutskottet har, såsom vi tro välbetänkt, inskränkt anslagen till fästningsbyggnaderna. Fråga är dock, om icke det innefattar ett oförsvarligt slöseri, att använda några medel på sådana befästningar, om hvilka det kan med skäl ifrågasättas, huruvida det finnes någon rim lig anledning att de äro hållbara eller kunna uppfylla med dem åsyftadt ändamål, sedan artillerivapnet vunnit den ofantliga utveckling, som under sednare åren egt rum. Ett sådant tvifvel är isynperhet berättigadt med hänsyn till befästningarne vid Carlskrona. Vi ha hittills talat om besparingar, som kunna åstadkommas genom nedprutningar i begärda nya anslag eller anslagsförhöjningar. All möjlighet saknas likväl icke att spara äfven genom indragningar å förut beviljade anslag, och i detta fall förtjenar tredje hufvudtiteln en särskild uppmärksamhet. Det gifves väl knappt någon förändring i det bestående, som ej medför eller dock kan föranleda något obehag, några svårigheter, men att endast derföre afböja en reform, som man erkänner för nödig och nyttig, vittnar om svaghet. Den fasta, statsmannamessiga karakteren, det konsiderationslösa afscendet på hvad rätt är, löser svårigheterna lätt och kastar beslutsamt en brygga öfver det blott skenbart afskräckande svalget mellan den insedda och erkända allmänna grundsatsen samt dess tillämpning. Deremot tycks en verklig afgrund åtskilja teori och praktik, så snart den förras verkställighet faller i händer, som sakna kraft att lemna personliga konsiderationer å sido och endast befatta sig med sak. På annat sätt kunna vi åtminstone ej förklara den behandling, som i statsutskottet vederfarits I friherre J. Liliencrantz motion om inskränkg 8 fj GA a mn rv Mm mm ot A mm an — SV AA OT